Linda Boström Knausgårds ”Oktoberbarn” är en lika delar sorgsen som ursinnig levnadsuppgörelse. Alve Rauer läser och berörs av en bok som vägrar ge vika.
Linda Boström Knausgårds nya roman Oktoberbarn skildrar inte bara psykiatrin inifrån. Den är även en studie i separation, ångest och ensamhet. Bokens Linda, berättaren, är tvångsinlagd på sluten avdelning. Utanför finns hennes fyra barn och en skilsmässa. Innanför finns skam, sorg och tomhet.
Innanför finns även elchockterapin. ”Fabriken”, som Linda kallar den. Där patienten sövs ner för att få fyrahundrafemtio volt skickade genom kroppen. Där patienten vaknar och inte vet vem eller var hon är. Minnena ska återvända med tiden, säger överläkaren. Och en författare lever väl ändå på att hitta på? Vårdarna på avdelningen försöker hjälpa Linda att hålla kontakten med verkligheten. Muhammed springer med henne i korridorerna. Maria talar till henne, uppmanar henne att skriva och att minnas. Att tänka på barnen. Men de sticker henne också med nålar innan elchockbehandlingen. De fäster elektroderna på hennes huvud. Och när arbetsdagen är slut kan de gå hem.
När jag var 20 år gammal arbetade jag sex månader på sluten psykiatrisk avdelning. Ofta var det lugnt och stilla. Vi spelade schack, pratade lågt eller satt och stirrade. Då och då bröts stillheten av ett vrål, ett slag eller ett larm som gick. Då blev det tvångsinjektioner, bältning och grepp om fäktande armar och ben. Sedan var lugnet tillbaka igen, som om ingenting särskilt hade hänt. För det hade inte hänt någonting särskilt.
Vissa minnen kommer tillbaka, andra gör det inte. Linda minns barndomen i Stockholm. Hon minns faderns depressioner, hur han blev inlagd. Modern, ibland frånvarande, ibland närvarande. Resan till Egypten med hennes första pojkvän. Tiden innan skilsmässan. Att blanda ihop Maldiverna med Mauritius när familjen ska åka på semester.
Linda Boström Knausgård och Karl-Ove Knausgård, författaren till den autofiktiva romansviten Min kamp (2009-2011), har fyra barn tillsammans och skildes år 2016. Det är möjligt att utifrån detta göra en biografisk tolkning av Linda Boström Knausgårds roman. Oktoberbarn skulle kunna läsas som en fortsättning på Min kamp. Men det skulle inte vara rättvist. Det Du som skymtar förbi, den norske författaren som är far till Lindas barn är inte mer än en skärva i historien. Även om saknaden efter honom bränner i henne.
Oktoberbarn är inte en uppgörelse med hela verkligheten. Den är inte författaren Linda Boström Knausgårds försök att skriva sin egen historia. Den anklagar inte någon. Men den gör upp med psykiatrin. Den brinner av sorg och ensamhet. Och det gör stundtals så ont att jag knappt orkar läsa mer.
