Svenskar börjar studera senare i förhållande till studenter i många andra länder, vilket får följder både för individen och samhället. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Cecilia Falkman menar samtidigt att den äldre studenten är mer än en ekonomiskt svag punkt.
Jag har noterat att det är 19-åringar och studenter i 25-årsåldern som mest talar om ålder. ”Oj vad alla är gamla här” byts av mot ”Shit jag känner mig så… gammal.”. Lund är dock inte representativt när det kommer till genomsnittlig ålder för påbörjade studier. Vad säger statistiken och hur ska man förhålla sig till denna?
Svenskar börjar i snitt att studera vid 24 års ålder enligt ekonomifakta.se. Detta är ovanligt höga siffror om man tittar till andra OECD-länder, och det får verkningar för individen på arbetsmarknaden liksom samhället som helhet. I andra änden av statistiken finner man Frankrike där sabbatsår är ovanliga och den genomsnittliga examensåldern är 23,3 år.
För samhället är det bra med en högutbildad arbetskraft och ännu bättre är om denna tidigt gör entré på arbetsmarknaden. Kostnaden för utbildningen kan då börja betalas tillbaka och även ge avkastning. Den enskilda tjänar också på ett sådant upplägg och för varje uppskjutet år till examen förlorar studenten ca 80 000 kronor. 19-åringen borde således vara nöjd.
Åren mellan studenten och högskola är likväl inte bortkastad tid. Själv hade jag gjort helt andra studieval om jag hade fortsatt på pluggtåget direkt efter studenten. I många länder är studenter i högre grad beroende av sina föräldrar när det gäller sponsring av studier, vilket såklart påverkar ens förmåga att fatta egna beslut. Jag hade kanske inte irrat lika mycket om det var mina föräldrars besparingar det handlande om, men jag hade heller inte varit lika självständig. Plocka disk, resa, ”finna sig själv” räknas inte som relevant i termer av humankapital, men åren mellan student och plugg är likväl inte ett vakuum.
Det finns flera anledningar till att svenska studenter skjuter upp sina studier. Exempelvis medför gratis utbildning, och det faktum att den totala kostnaden för studietiden då minskar, att kraven på återbetalning blir mindre brådskande. I Sverige är avkastning på fortsatta studier dessutom relativt låg. En eftergymnasial utbildning ger i genomsnitt 22 % mer i lön jämfört med enbart en gymnasieexamen, vilket i sin tur kan jämföras med 53 % i OECD. Gratis utbildning och höga skatter med följden fungerande välfärd tycker jag emellertid väger tyngre än unga studenter.
Arbetsmarknaden blir alltmer föränderligt. Behovet av omskolning och en anpassningsbar arbetskraft lär öka. Jag beundrar mina studiekamrater som lämnar en karriär, sätter sig vid skolbänken och börjar om från en ny vinkel. Vi äldre är här för att stanna.
