Lunds universitet har en historia av toppstyrning vid tillsättandet av ledningspersoner och därav orsakad förtroendeskada. Det nya förfarande som ska tillämpas från och med rektorsvalet 2021 innebär visserligen förbättringar men är ändå bristfälligt, skriver företrädare för stiftelsen Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige.
När Per Eriksson valdes till rektor 2008 hade han kort dessförinnan, trots svag meritering, befordrats till professor vid LTH. Situationen var likartad då Sylvia Schwaag Serger för något år sedan valdes till prorektor i ett läge där hon som extern kandidat utan tjänst vid LU egentligen inte var valbar. Men det löste sig galant genom att det som av en händelse bestämdes att hon skulle kallas till professor vid Ekonomihögskolan.
Nuvarande rektor Torbjörn von Schantz valdes i en situation där de externa ledamöterna i dåvarande styrelse hade skaffat sig full kontroll över beredningsgruppen, ledd av dåvarande styrelseordföranden och nyligen avgångna utrikesministern Margot Wallström. Någon meningsfull förankring bland lärarna var det inte tal om.
Vidare har styrelsen beslutat att det inte ska vara möjligt för sittande rektor och prorektor att ansöka om befordran till professor. Det är dock mest ett slag i luften och hade inte hindrat professorsutnämningen av vare sig Per Eriksson eller Sylvia Schwaag Serger.
Men nu ska förtroendet för ledningen rehabiliteras. Den nuvarande styrelsen under Jonas Hafströms ordförandeskap har nämligen beslutat om ett nytt förfarande, som gäller från och med valet av ny rektor och prorektor 2021. I arbetsgruppen har såväl ledamöter från såväl universitetsstyrelsen som Universitetskollegiet deltagit. Det senare består av representanter för anställda och studenter. Ledare har varit Jens Oddershede.
Grundtanken i det nya förfarandet är att kollegiet ska få mer att säga till om, vilket inte minst innebär större inflytande över beredningsgruppen, numera ”rekryteringsgruppen”. Fyra ledamöter väljs av kollegiet, varav två lärare, och de återstående fyra av universitetsstyrelsen, varav en lärare. Det är en förbättring i förhållande till tidigare ordning, men betyder fortfarande att lärarna är i minoritet, vilket står i strid med UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning (1997) enligt vilka beslutande organ ska ha lärarmajoritet (artikel 31). Även kollegiet självt, där hälften är lärare, bryter mot denna internationella princip för kollegialt beslutsfattande.
Vidare har styrelsen beslutat att det inte ska vara möjligt för sittande rektor och prorektor att ansöka om befordran till professor. Det är dock mest ett slag i luften och hade inte hindrat professorsutnämningen av vare sig Per Eriksson eller Sylvia Schwaag Serger.
För att lösa problemet med externt rekryterade prorektorers anställning har styrelsen bestämt att det ledigkungörs ett tidsbegränsat uppdrag som prorektor förenat med en administrativ anställning, där den senare innebär tillsvidareanställning. Frågan är dock hur attraktiv denna modell är för dem som kandiderar.
I en aktuell mätning från European University Association (EUA) ligger Sverige under det europeiska genomsnittet avseende högskolans politiska oberoende (institutionell autonomi).
Bristerna ovan vad gäller lärarinflytandet är alltså ingen tillfällighet, utan i linje med våra politikers uppfattning att ledningen av högskolan är för viktig för att läggas i händerna på dem som kan verksamheten bäst: lärarna.
Erik J Olsson
Professor i teoretisk filosofi Lunds universitet
Jens Stilhoff Sörense
Docent och lektor i globala studier göteborgs universitet
Magnus Zetterholm
Docent och lektor i Nya testamentets exegetik Lunds universitet
