Författare, bloggare, influencer. Hon är internetpersonan bland många känd för sina skildringar av tonårskärlekens skavsår. Lundagård har träffat Sandra Beijer och frågat henne om behovet av kärlek.
Ålder: 35 år.
Gör: Bloggare, författare och influencer.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Aktuell med: Romanen Mellan oss (2019).
Bästa partytrick: Aldrig gå och lägga sig.
Sandra Beijer stannar till framför ingången till Ebbas Skafferi. Hon knäpper några bilder och stoppar sedan obemärkt tillbaka sin Iphone i handväskan, för att i nästa sekund gå in och beställa en räksallad. Jag pekar på kaféets uteservering men får ett skakande på huvudet tillbaka.
– Det blåser för mycket, säger hon och avslöjar sin ovana vid den skånska vindstyrkan. Vi sätter oss i rummet längst in.
I femton år har Sandra Beijer skrivit om sitt liv på internet. Tidigare under namnet Niotillfem, efter arbetstiderna hon hade på ett sommarjobb i unga 20-årsåldern. I dag är bloggen döpt efter henne själv och läses av en icke försumbar del av landets unga kvinnor. I skrivande stund rör det sig om ca 200 000. Bloggandet inbegriper ett brett ämnesspektrum av recept, annonssamarbeten, bokrecensioner och personliga statusuppdateringar från ett liv i flärd på Södermalm i Stockholm. När vi träffas befinner hon sig på signeringsturné i samband med publiceringen av hennes senaste bok, Mellan oss (2019).
Innan författarskapet jobbade Sandra Beijer som copywriter på en reklambyrå men längtade efter att få diktera sitt eget skrivande.
– Jag bestämde att om jag lyckas skriva en bok som blir antagen till ett förlag så säger jag upp mig, och så skrev jag under tiden som jag jobbade.
Debutromanen Det handlar om dig (2014) blev till nästan helt i hennes mobilanteckningar och resulterade i ett bokkontrakt, bekräftelsen hon behövde. Dagen efter signeringen lämnade hon in en avskedsansökan.
Sedan dess har Sandra Beijer ägnat sitt arbetsliv åt två sorters skrivande: Skönlitterärt och dokumentärt. Det rika känslolivet spinner som en röd tråd genom bådadera. I sina verklighetsskildringar rör sig Sandra Beijer i gränslandet mellan det personliga och privata vilket på 2010-talet gav hennes krönikor en stor spridningskraft. Resultatet blev en internetpersona som många förknippar med hennes skildringar av ungdomens hjärtesorg och dramatik.
Jag bläddrar igenom bloggarkivet i jakt på något att exemplifiera med och hittar en krönika från 2011. Sandra Beijer skriver:
”Jag ligger raklång på Kommendörsgatan och inväntar telefonsignaler. Numret i telefonboken heter ’RING EJ’ men jag har redan slagit det fyra gånger. Det är tidig vår och jag har vinterskorna på, dubbla strumpor och ett hål i hjärtat.”
Jag frågar henne hur det kommer sig att hon började skriva om olycklig kärlek.
– Jag har skrivit om många olika saker men det är det deppiga som folk kommer tillbaka till. Om man googlar ”hur kommer man över någon” så är det min lista som kommer först. Den är till och med shortcuttad av Google, säger hon.
Enligt Sandra Beijer själv har hon alltid vurmat för smärta och mörker, och påstår sig ha drabbats av motvind i sina tidiga förälskelser.
– Jag har haft fett mycket otur i kärlek, främst som tonåring. Jag var en sån som var ledsen, satt på kafé i svart hår och sörjde, säger hon leende.
Men hjärtesorgen gick inte till spillo, utan omvandlades till scener som hon återberättat i krönikor och som inspirerade henne i det skönlitterära skrivandet. Resultatet blev tre romaner varav den senaste publicerats bara veckor innan vårt möte. Mellan oss utspelar sig i högstadiemiljö och handlar om huvudpersonens längtan efter något annat.
–Jag har länge känt att jag minns så himla mycket från perioden mellan att man är barn och tonåring, och att sjuan var så krisartad. Det var enkelt att gå tillbaka dit och få vila i det.
”Jag var en sån som var ledsen, satt på kafé i svart hår och sörjde.”
Boken är ingen solskenshistoria. Sandra Beijer föredrar att skriva om personer som bär på något typ av ok.
– Jag tror att det är svårt att skriva om lyckliga personer, för då är ju historien slut. Det måste finnas ett driv, säger hon, och äter en räka till.
Sedan Sandra Beijer satt försjunken på Stockholmskaféer och grumlade över kärleksbekymmer har mycket hänt. Inte minst gällande hennes egen syn på kärlek.
När vi sitter på Ebbas Skafferi är håret ljust, och hennes återkommande skrattsalvor avger ett optimistiskt intryck. Jag frågar henne vad hon har för syn på kärlek i vår samtid. Det blir tyst. En, två, tre sekunder. Sedan:
– Kärlek är allt, det är bara så. Att kunna hänge sig åt en person är det mysigaste som finns. Många är så oroliga för dagens tindersamhälle, men jag tror inte att man behöver vara det, eftersom det är två olika grejer.
Hur då?
– Tinder är ett slags tidsfördriv. Jag tror att vi måste lära oss se skillnaden och att det finns väldigt många olika nivåer av saker. Bara för att man går på många dejter och hånglar omkring tror jag inte att det hindrar folk från att bli kära. Det är bara tydligt att det finns i telefonen, säger hon.
Jag frågar vad Sandra Beijer är beroende av när det kommer till kärlek. Hon svarar direkt.
– Lukten av den personen. Den man är kär i luktar speciellt, som nybakat bröd. Det är något i huden, det är nästan det svåraste att komma över om man måste det. Jag tycker att man kan bli helt skev i hjärnan av den.
-Lite som att vara hög, typ, avslutar hon.
In på kafét kliver fotografen och tvingar ut Sandra Beijer i blåsten. Efter att porträttbilden har tagits måste hon bege sig mot Malmö för att sedan återvända hem till sitt skrivliv i Stockholm. På vägen ut hör jag viskande från ett av borden.
– Kan det vara? Är det hon?
Två dagar efter vår intervju surfar jag in på Sandra Beijers blogg, och ser fasaden till Ebbas Skafferi på en av bilderna.
