Beröringsskräcken för Sverigedemokraterna luckras upp i takt med stigande väljarsiffror. Men hur är det att vara sverigedemokrat och lundastudent? Bemöts man olika som man och kvinna?
Ålder: 24 år.
Gör: Läser sista året på systemvetenskapsprogrammet vid Lunds universitet, och är aktiv inom Sverigedemokraterna.
Bor: Malmö.
På Ebbas kafé sitter Linus Nilsson. Han har just slagit sig ned med en kopp kaffe när jag kommer flåsandes med diktafon och anteckningsblock i beredskapsläge. En lugn skånsk röst möter mig.
– Slå dig ner.
För två år sedan, i oktober 2017, gick Linus på sitt första möte hos Ungsvenskarna i Malmö. Då hade han länge varit enig med partiet i sakfrågorna, om deras invandring- och trygghetspolitik, men dragit sig för att gå med. Han var osäker på människorna, rädd att de skulle vara skräniga skinheads eller hailande nazistkramare. Rasister.
I uppväxtkommunen Skurup var Linus mamma under uppväxten aktiv moderatpolitiker och Linus intresserade sig tidigt för politik. Klassisk liberalism var hans ideologi.
– Jag tyckte att staten skulle vara så liten som möjligt, en nattväktarstat som ägnade sig åt sina kärnuppgifter. Jag lade fokus på individen, ville ge varje individ så mycket frihet som möjligt, säger han.
I grund och botten en ganska egoistisk inställning med alltför snävt fokus på individens självförverkligande, tycker han nu efteråt.
Inför valet 2014 kampanjade han hårt för Moderaterna. Hela sommaren paraderade han Skurups gator och torg med krav om höjda minimistraff, avskaffning av automatisk frigivning och lägre flyktinginvandring.
– Det var typiska hårda högerfrågor, sådana som svensk höger har stått bakom länge.
Besvikelsen var stor när Fredrik Reinfeldt klev upp på en scen den 16 augusti 2014 och uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan. Vad han och tusentals moderater i flera månader kampanjat för, hårdare straff och stramare invandring, kastades på några minuter överbord.
– Jag var väldigt besviken på mitt parti. Vi fick plötsligt en annan position att försvara, påtvingat från en scen.
Linus lämnade partiet. Han satte sig in i digitalisering och arbetsmarknad. Såg framför sig hur framtidens automatisering skulle göra en stor skara människor arbetslösa, hur de med sämst marginaler och högst utbytbarhet på arbetsmarknaden skulle drabbas hårdast.
– Vi kommer ha väldigt många människor som inte kommer kunna försörja sig själva och kommer ha det svårt att de inte kan ställa om. Är man 45 år och har varit lastbilschaufför i 30 är det inte så enkelt att utbilda om sig, äger han.
Han tog en vänstersväng, förkastade tankarna om en nattväktarstat och kom underfund med att det behövs ett socialt skyddsnät – även de som inte platsar på den allt tuffare arbetsmarknaden måste kunna leva ett drägligt liv. Världsbilden gick från individualistisk till kollektivistisk.
När Linus gick in i Ungsvenskarnas mötesrum i oktober 2017 var människorna och rasiststämpeln den största osäkerheten. När han gick ut därifrån var han en av dem.
I partiet såg han en berättelse om ett gemensamt Sverige. En vision som höll människor samman och som erbjöd något att enas kring. Gemenskap innanför gränserna.
Samtidigt var partiet han hamnat i skandaldrabbat, bestående av företrädare som upprepade gånger uttalat sig både rasistiskt och homofobiskt. Och alla var inte lika övertygade om hans nya politiska funderingar.
– Min mamma tyckte att mitt partival var förkastligt. Hur kan min son ha blivit såhär? undrade hon. Pappa lugnade och förklarade att jag är samma människa som dagen innan jag gick med i Sverigedemokraterna.
Vänner som sade upp bekantskapen, stel stämning och sura blickar – det som han tidigare bävat inför, uteblev. Inte heller på universitetet, på systemvetenskapliga programmet eller på sitt extrajobb som testingenjör på Axis, kände han av några sociala reprimander av det nya engagemanget.
– De flesta, åtminstone vuxna, har förstått att man får en väldigt snäv social krets om alla måste dela alla åsikter. Och framförallt blir det väldigt tråkiga diskussioner.
Men det finns sverigedemokrater som vittnar om någonting annat. Kvinnliga partikamrater har berättat om social stigmatisering på grund av sitt politiska engagemang. En av dem är Hanna Arnfeldt Grubb från Malmö, som i dag läser på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.
– Jag kan ringa henne direkt, säger Linus och ställer ner sitt kaffe.
Signalerna går. En glad röst svarar.
– Hej.
Hanna Arnfeldt Grubb blev medlem i Sverigedemokraterna redan år 2013. Då hade hennes pappa varit aktiv sverigedemokrat länge, vilket hennes klasskompisar kände till.
– Jag har alltid haft en stämpel som sverigedemokrat på grund av min pappas engagemang och jag har fått ta konsekvenser för det. Så att gå med i partiet var ett naturligt steg, säger hon.
Redan i mellanstadiet kom klasskompisar fram till Hanna och frågade om hennes pappa. Det brukade låta ungefär: ”Är det din pappa?”, ”Ja”, ”Jävla rasist!”.
Att vara ung kvinna och sverigedemokrat är en ovanlig kombination. Enligt SvD:s/Sifos oktobermätning skulle 28,5 procent av männen i Sverige rösta på Sverigedemokraterna om det vore val i dag. Bland kvinnor i åldern 18–29 år var samma siffra 6,5 procent.
Både Linus och Hanna beskriver en större vämjelse inför kvinnliga sverigedemokrater än inför manliga.
– Det är mer accepterat att vara man och sverigedemokrat. Människor har kommit fram till mig och sagt saker i stil med ”herregud du är kvinna, är du så korkad att du röstar på SD?”.
Vi avslutar samtalet.
– Det gäller inte bara Sverigedemokraterna, utan konservativa partier generellt. Kvinnor dras till mer vänsterlutande partier, det är en trend i hela västvärlden, säger Linus.
Flera statsvetare beskriver samma sak, en könsspricka mellan konservativa och progressiva partier som är djupare och bredare än någonsin tidigare. GAL vs TAN, kvinnor vs män.
– Det är viktigt att inte identifiera sig för starkt med sitt parti. Sverigedemokraterna är ett parti som jag är med i just nu, men det kan ändras imorgon, säger han och fortsätter:
– Och vem bryr sig egentligen? Det är ungefär som när killar börjar gymma och tror att alla är intresserad av deras nya hobby. Så är det ju inte, och därför undviker jag att pådyvla andra mina politiska åsikter.
Gymreferensen går mig förbi, men förtydligandet gör poängen klar:
– Det handlar mest om att vara skön.
Åtminstone om man är man.
