Mind-hackning eller spiritism? I gränslandet mellan neurologi och mystik finner vi hypnos. Lundagårds skribent Nike Stolpe Wikström har själv hypnotiserats och följer upplevelsen via historien och samtidskulturen.
Det är sent i maj. Solkatter leker genom fönstren på den gamla operationssalen. Professorns lugna röst uppmärksammar flugan som surrar runt i rummet. Den landar på min kind och jag måste frustrerat vifta bort den. Det är bara det, att det inte finns någon fluga där.
Bakom det ökade intresset för medvetandet, tycks både fascination och rädsla för alternativa medvetandetillstånd spela upp sina skuggfigurer. Vi är biologiska individer, underkastade biologiska impulser och idealt överordnade allt annat inflytande. I kulturarvet efter upplysningen ger subjektiv upplevelse företräde åt vetenskaplig objektivitet, och omedvetna kulturella influenser kliver åt sidan för det individuella förnuftet och kritiskt tänkande.
Vad kunde vara flummigare, mer ovetenskapligt och mer skrämmande än hypnos?
En etymologisk resa för oss tillbaka det antika Grekland, där Hypnos är sömnens gud. Hypnos bor i en grotta, varifrån glömskans flod Lethe flyter, där dag och natt möts. Utanför grottan växer vallmo och andra hypnotiska växter. Hypnos är gift med Pasithea som personifierar avslappning, meditation, hallucination och alla andra förändrade medvetandetillstånd.
Som son till nattens gudinna Nyx och mörkrets gud Erebus, hade Hypnos kunnat utgöra antagonisten till upplysningsidealet. Men lustigt nog är det under upplysningstiden som intresset för det hypnotiska tillståndet väcks.
Året är 1774 och doktor Franz Anton Mesmer tar sin patient ur hysteri med hjälp av magneter. Att det var magneternas förtjänst var hans första hypotes. Mesmer trodde på något han kallade animal magnetism, idén om att kosmos innehåller starka krafter som påverkar både djur och människor. Som järn påverkas av en magnet. Genom att manipulera dessa krafter kunde man påverka hela människan.
Snart insåg han att det inte behövdes magneter för att komma åt detta inflytande. Det räckte med händerna. Tillståndet som framkallades fick namnet magnetisk sömn av hans lärjunge, men det dröjde inte länge förrän den grekiska mytologin gjorde sig påmind och tekniken började kallas hypnos. Hypnosen förlorade sin metafysiska klang och beskrevs som ett medvetandetillstånd. Med en mer raffinerad metod blev hypnosen attraktiv för läkekonsten. Hypnos började användas som medicinsk behandling, och visade sig dessutom kunna smärtstilla vid kirurgiska ingrepp.
I dag tror vi inte på animal magnetism. Däremot på scientism och magnetröntgen. Med hjälp av funktionell magnetresonanstomografi (fMRI) har man kunnat studera hur hypnosen påverkar hjärnan. Resultaten är inte entydiga om vilka delar av hjärnan som ansvarar för det hypnotiska tillståndet, men att hjärnaktiviteten förändras under hypnos kan säkerställas. Teorin från 1840-talet om hypnos som ett alternerat medvetandetillstånd håller alltså än i dag. Studierna har också visat att personer har olika lätt att hypnotiseras. Vid närmare undersökningar har man kunnat se att vissa personlighetsdrag korrelerar med mottagligheten för hypnos. Öppenhet, som innefattar kreativitet och nyfikenhet, har starkast samband.
I nyttans tidevarv väcks frågan om vilken förbättring hypnos kan bidra med. Det råder olika rön om hypnosen som medicinsk behandling i dag – men rädslor, fobier, depression och smärtlindring hör till de problem hypnos har visat sig ha effekt på.
Även vid Lunds universitet studeras hypnos. Det är för ett forskningsprojekt som flugan får lov att framkallas på min kind. Jag väljer ordet lov med omsorg. I hypnostillståndet hamnar man inte under hypnotisörens marionettrådar – stereotypen till trots. Det är ett aktivt val att släppa kontrollen och vaggas in i ett tillstånd som påminner om en klardröm.
När jag vaknar upp ur hypnosen möts jag åter av de stora, ljusa fönstren. Jag är törstig, och ser mig om efter vatten medan jag trevar i minnet för att förstå vad jag just varit med om. Men Hypnos har redan låtit mig dricka av Lethe. Jag minns inte allt.
Professorn lugnar mig, det är vanligt att inte minnas hela hypnosen. Det jag minns är däremot en märklig upplevelse. Precis som samtalet mot huvudkudden kan falla över i gränslandet mellan dröm och vakenhet, och orden snarare hämtas från dröm- än den skärpta idévärlden, innebär hypnosen ett tillstånd som inte innefattar full kontroll. Överlåten till något bortom det rationella, är det möjligt att följa tankebanor ett vaket sinne inte skulle tillåta.
det har gått flera månader sedan hypnosen och i skrivande stund befinner jag mig på andra sidan världen, geografiskt och kulturellt, i en havsby i Mexiko. Här råder ingen kategorisk kropp- och själsdualism, som blint förnekar det senare. Om morgnarna möter jag upp Luís, en man jag träffat på stranden som vill lära mig om taiji.
– Det viktigaste är att du har en mästare, säger han. Någon som du kan lära av och vill följa. Har du någon sådan?
Jag måste fundera en stund. Jag vet egentligen flera, men något hindrar mig från att tala.
– I min kultur pratar vi inte riktigt på det sättet. Underkastelse betraktas nästan som förnedring och att förlora sig själv, förklarar jag till sist.
I hypnostillståndet finns inga sådana blockader. Att följa någons förslag kommer naturligt. Med medvetandet alternerat i hypnosen gör du helt andra val, upplever andra typer av sensationer och har andra attityder. Liksom beslut, känsel och känslor är annorlunda i alkoholens dimma än i nykterhetens pregnans.
Alkohol är inte det enda som vi förändrar medvetandet med. Det sker med kaffe, sömndeprivering, i ilskans rus eller meditation. Frågan torde egentligen vara vad som är det “normala” medvetandetillståndet? Kanske ska Pasithea betraktas som hela medvetandets gudinna, om hon är gudomen för psykets förändring.
Västerlandet fick upp ögonen för meditation först när det kunde visa sig öka effektiviteten. Det talas inte om upplevelser under meditation, psykoaktiva rus eller drömmar med samma intresse som den medvetna representationen på Instagram. Det alternativa medvetandetillstånd som inte orsakas av intravenösa substanser eller ännu värre, inte strävar mot idealet om rationell skärpa och effektivitet, ratas innan det ens fått pröva sina vingar i rekreationellt syfte. I vår kultur är vi inte bara rädda för att influeras av andra, utan kanske också av omedvetna delar av oss själva?
