Lundagårds Martin Axelsson Därth skriver om klimatkrisens första offer – skogarna. Och kraften i ett renande skogsbad.
Det förra decenniet har dragit en sista djup suck. Ett decennium där det tillslut blev omöjligt att blunda för den eskalerande klimatkrisen. En artikel i The Huffington Post beskriver decenniets sista år som ”The Year the World Burned”. Över stora delar av världen, men framförallt i Kalifornien, Amazonas och, sist men inte minst, Australien skördade klimatkrisen inte bara skog, utan fler offer än någonsin.
Ett av mina favoritmoment varje år infaller just när året lider mot sitt slut. Nämligen presentationen av årets nyord, eftersom de så ofta speglar den tid vi lever i. Många av nyorden 2019 vittnar, föga förvånande, om klimatkrisen: ”Gretaeffekten”, ”smygflyga” och ”tågskryta”. Ett naturligt led i utvecklingen, efter att vi under 2018 för första gången bevittnade klimatkrisens förödande effekter på vår egen hemmaplan: de svenska skogsbränderna.
Jag kikar igenom listan över de senaste årens nyord och fastnar vid 2017 års ”skogsbad”. Julbad känner jag till. Men vad är ett skogsbad? En googling senare läser jag en artikel i Expressen från september 2019. ”Skogsbad är välkänt i Japan – nu har trenden kommit till Småland,” lyder ingressen. ”Ordet skogsbad kommer från början från det japanska uttrycket Shinrin Yoku. Enkelt uttryckt går det ut på att vistas i naturen för att minska stress. Företeelsen växte fram i Japan på 80-talet, för att råda bot på stressymptom. På senare år har skogsbadandet även nått Sverige.”
Jag fick en smärre chock när jag – liksom majoriteten av alla smålänningar i 20-årsåldern – tog mitt pick och pack och flyttade till metropolen Malmö. Bland det första jag gjorde efter att flyttlådorna var uppackade var att gå in på Google Maps och leta upp första bästa skog. “Jaha, va ligge nämaste skog då?” Så överdrivet klyschigt småländskt. Jag visste inte att jag var så skogstokig. Kände inte till den sidan hos mig. Jag har alltid sett mig själv som en världsvan storstadsmänniska. Av misstag född i en småländsk småstad, men alltid menad för något större. Urban, inte urskog.
Det tog mig ett tag att inse vad som fattades: skogen.
Jag hade aldrig reflekterat över mitt behov av närhet till skogen tidigare. Jag hade väl tagit den för givet kanske. Inte sett skogen för alla träden. Men behovet fanns där, ingrott i mitt småländska DNA.
Så jag fick lite panik när jag upptäckte att Malmö helt saknar närliggande skogar. En stad utan lunga tänkte jag, och mindes hur Amazonas regnskogar beskrivits som jordens lungor efter förra årets stora skogsbränder. En gammal NO-lärares röst ekar i huvudet, och det slår mig att en skogspromenad inte bara är uppfriskande på ett bildligt plan, utan att våra skogar bokstavligen skänker oss syre.
Kanske har det aldrig funnits några skogar i Malmö. Bara rapsfält. Jag minns första gången jag och mamma åkte genom Skåne i vår lilla bil. Hur mamma påpekade att det skånska landskapet är så vackert, för här kan man se ända till kusten. Ända till horisonten. Det tog mig ett tag att inse vad som fattades: skogen. Runtomkring oss bara rapsfält. Gula, svajande rapsfält så långt ögat kunde nå. En svart liten bil i ett stort gult hav.
Men det går inte att försvinna i rapsfälten. Liksom försvinna in i sig själv, som det går att göra i en skog. Att bli ett med naturen och allt det där som författare från romantiken skrev om på 1800-talet. Naturdyrkan och den besjälade naturen. Eller som skolkuratorn autopilot-svarar när tentastressen är i högsta hugg med att ta ett fast strypgrepp: ta en promenad i naturen.
Men inte i Skåne. Omöjligt. I rapsfälten förvandlas man till en vilsen, vacklande midja. En ängsligt vandrande överkropp. Så vad gör man som nybliven Malmöbo istället? Jo, man drar sig naturligt till någon av stadens alla parker. Men hur vackra de än må vara, så känns parker i grunden som en social yta för grupporienterade aktiviteter. Inte som det andrum, den fristad för reflektion och återhämtning, långt bort från stadens puls och betong, som bara en tätvuxen småländsk skog kan erbjuda.
Jag antar att det är med skogen som med allt annat: kärlek, vänskap, pengar – man vet inte vad man har förrän man förlorat det. Så nästa gång ni känner ett skriande behov av återhämtning eller verklighetsflykt. Fly inte till era mobiler. Gör som japanerna: fly till skogen. Unna er ett skogsbad. Och ifall ni, som jag, är strandade i Skåne: kom till Småland. Jag kan inte lova guld. Men jag kan lova gröna skogar.
