I nya Renheten samlar malmöförfattaren Andrzej Tichý rösterna hos de brutna. Alve Rauer läser en novellsamling som är hopplös, svart och poetisk.
I sin förra roman Eländet (2016), skildrade Andrzej Tichý ett jag som återupplever uppväxten i en malmöförort. Det hela sker i något som nästan bara kan beskrivas som en enda lång utandning, människorna flimrar förbi men blir ändå kvar, för det hela handlar om att minnas. I sin senaste bok, Renheten, tar Andrzej Tichý i någon mån vid där Eländet slutade. Men den är också helt annorlunda.
För det första är det en novellsamling. I elva noveller möts läsaren av ett myller av röster som berättar om sin verklighet. Dels för sig själva, dels för varandra, men också för läsaren. I alla noveller är verkligheten likadan. Våldet finns där, hatet och tröttheten, uppgivenheten. Kärleken och att få sitt hjärta krossat. Någon slår ihjäl sin vän med en hammare, en annan träffar sin riktige far någonstans i Sydamerika. Städarna och städerskorna arbetar vidare.
På ett skickligt sätt låter Andrzej Tichý berättelserna förskjutas. Vad som kan börja som ett samtal mellan två syskon i en bil kan sluta på en helt annan plats. Att det är rösterna och inte berättelserna som är det väsentliga blir kanske som tydligast i novellen som boken är döpt efter. Här är berättelsens fond borta, och istället består den av åttio sidor korta historier, sådana som man hör i fikarummet, när man väntar på bussen eller i förtroende mellan fyra ögon. Vissa har namn, som Hadi, Sara, Muhammed eller Adam. Andra är märkta med fraser, som okänt namn, obehagligt namn, eller viktigt namn. Den som namnger berättarna framträder aldrig.
Liksom i Eländet skildrar Renheten de utsatta. Den viker inte för svärtan i misären och hänsynslösheten som finns där, men tycks inte heller uppsöka den. Det finns ingenting poserande i Andrzej Tichýs sätt att skriva, eller det han väljer att skriva om. Hans språk är poetiskt, vasst och gripande. I Renheten skildras den egentliga utsattheten, den som saknar botten eller mittpunkt. Strukturen som möjliggör allt detta lidande finns där, men den är osynlig för alla, även de som inget hellre vill än att förgöra den.
