I dagens diskussion om humanioras roll i samhället använder sig motståndarna av det som de anser vara dess värsta exempel. Men att i forskning exkludera de som faller utanför samhällets ramar kommer bringa mer skada än gagn i slutändan.
Jag hade en studieplan när jag kom till universitetet. ”Läs historia, läs mer historia, bli historiker.” Naivt, planlöst, onyttigt: ord flertalet hade använt för att karaktärisera den hemsnickrade examen jag föreställde mig. För någon som stod för familjens första kliv in i universitetshumaniora var bristen på framtida arbetsmöjligheter skrämmande. Idealisten i mig sade: ”fortsätt”.
Den politiske chefredaktören för Fokus, Johan Hakelius, ramar i en Expressen-krönika in humaniora som ett oseriöst, absurt, jag-har-skrivit-detta-ge-mig-pengar-fält som saknar egentlig plats i samhället. Han menar att studier om dekolonialitet, manliga känslonormer och queersamhället är nonsensstudier. Hakelius vurmar för det som är etablerat, inte det som faller utanför samhällets ramar.
Jack Werner svarade i DN med en betydande poäng: tonen kring humanioradiskussionen har blivit hätsk. Werner menar att Hakelius använder sig av ”förfanismer”, etablerade nidbilder som används för att förstärka det egna argumentet. Resultatet blir att tonen härsknar än mer.
Om vetenskap endast fokuserar på det som anses allmänt accepterat kommer forskning utesluta människor som faller utanför ramarna. Det handlar inte om att humaniora övertagits av PK-maffian. Det handlar om att inkludera alla i samhället.
Historia har sedan ämnet professionaliserades undersökt det partikulära, det individuella och det udda, och vi är inte ensamma om det. Något som kännetecknar humaniora är vår forte att visa hur det som är ”allmänt” inte innebär ”alla”. För att gå emot våra principer om att generalisera, vill jag säga att detta är humanioras styrka: att kritiskt omvärdera det som är etablerat.
Detta är vad som i debatten om humaniora ofta flyger över huvudet på dem som anser att skattepengar slösas på dess forskning. Om vi i vetenskapen exkluderar de grupper som inte faller inom det patriarkala, vita samhällets normer kommer de vara fortsatt utsatta för diskriminering, hat och demonisering.
Bristen på en arbetsmarknad för dem som studerar ämnen som historia, teologi och litteraturvetenskap avskräcker många. Men att förminska dessa vetenskapers plats i samhället är mer än att spä på en nidbild, det är att underminera det inkluderande demokratiska samhället.
Därför säger jag till den som vill studera humaniora: fortsätt.
