Den kungliga kärleksyran har skapat ringar på vattnet. Med lite tur så kan vi nog räkna med bröllop till försommaren nästa år, även i Lund.
De tjuvstartade lite däruppe på slottet i Stockholm. Men det är inte så noga, att kärleksyran nu har spridit sig ner till Lunds studentliv är däremot mer intressant. Men vänta lite så återkommer vi till det strax.
Morgonen efter att kronprinsessan offentliggjort sitt ”ja, ja, ja” lade man på utbildningsdepartementet taktiskt in en presskonferens som så klart nästan alla glömde bort. Propositionen för kår- och nationsobligatoriets avskaffande, presenterades den 25 februari på Rosenbad bara ett stenkast från slottet. De i utredningen föreslagna 310 kronorna per år och student i statsbidrag till kårerna, det som beskrivits som en miniminivå för ett studentinflytande på dagens nivå, hade vips blivit 105 kronor. ”Helvete”, sa Sveriges förenade studentkårers ordförande och fångade känslan bland många av landets studentkårer.
Att statsbidraget hyvlats ner med nästan två tredjedelar är potentiellt livsfarligt för en del kårer och därmed också för många studenters möjlighet att ha inflytande över sin utbildning. Kårerna får börja med verksamhet som lockar medlemmar, tycker Leijonborg. Och det finns en mycket stor risk att det är just det de tvingas göra. En verksamhet som riktar in sig på vad majoriteten vill ha och inte på vad minoriteterna behöver är en rätt tveksam lösning.
Men så var det ju det där med den kungliga kärleksyran.
Häromveckan kom våren på riktigt till Lund och vårkänslorna verkar ha hittat hit från slottet. Det är nämligen något mystiskt i görningen den här Lundavåren. När representanter för AF och Lus som vanligt träffade kommunen började de plötsligt prata om varandras intressen. Lus ordförande berättade att han efter mötet själv undrande ställt frågan till AF:s ombudsman: ”Vad är det vi hållit på med tidigare egentligen?”.
Plötsligt har de olika studentintressena slutat motarbeta varandra. Nationerna pratar om varför kårerna behövs och kårerna pratar om vad nationerna gör bra. Ja, det verkar nästan som om de går i giftastankar hela bunten.
Den gamla sanningen att det behövs en yttre fiende för att man ska enas har ännu en gång besannats. Den här våren heter fienden Lars Leijonborg och hans vapen propositionen för kår- och nationsobligatoriets avskaffande. Leijonborg vill skicka ut studentlivet på den fria marknaden och han har lyckats få ett solitt stöd för sitt förslag. Allt talar för att obligatoriet den här gången försvinner på riktigt. Men kårrävarna i Lund är ena listiga rackare. För vad är den näst bästa lösningen efter ett monopol? En kartell så klart.
Just nu diskuteras det med en lösning som skulle innebära att du som student i Lund hösten 2010 kan välja till eller välja bort hela Lunds studentliv. Du kan inte gå med i bara en nation eller en kår. Det är allt eller inget som gäller. Betalar du inte din terminsräkning så kan du inte träna på Gerdahallen, gå på nation, bo på AF-bostäder eller någonting annat som har med studentlivet att göra. Sannolikt har en majoritet av Lunds studenter någonting de vill ta del av, och då får de helt enkelt resten på köpet. Det är ett billigt pris för att minska risken att viktiga delar av studentlivet går under.
Från obligatorium till statssubventionerad kartell alltså. Det låter inte så vackert men om man tänker efter så finns det ett lätt romantiskt skimmer över det. Ett vitalare studentliv hoppas Leijonborg på. Frågan är om det inte är precis det han kommer att få med Lundakartellen, fast inte alls på det sätt han väntat sig.
Vi får hoppas att studentlivet lyckas ena sig. Att det blir ett ja från kårerna, ett ja från nationerna och ett ja från Akademiska föreningen. Då kan vi nog räkna med att det blir bröllop till försommaren nästa år.
redaktör och ansvarig utgivare
