Som ung är det lätt att vara idealistisk men också orealistisk i hur man tror sig kunna revolutionera samhället. Revolutionären utkämpar bäst sin aktivism för samhället genom studier, inte genom floskler, menar Lundagårds utbildningspolitiske krönikör Gabriel Lindgren.
För en vecka sen kunde man i Lundagård (4/3) läsa en uppmaning från Marxistiska Studenter i Lund om att studenter bör organisera sig. I traditionsenlig klasskampsretorik demoniseras samhällsinstitutionerna och civila aktioner upphöjs till ideal. Men om avsikten var att inspirera eller agitera så föll kampropet platt. Varken verklighetsbeskrivningen eller problemlösningen känns verklig eller problemlösande.
Det som gör mig konfunderad är den syn på studenternas roll och ansvar som presenteras. Vi ska ut på barrikaderna, stå i förtruppen för att tvinga våra institutioner till lydnad. Fler studentbostäder absolut, men när jag sveper i mig en tredje kopp gråblaskigt kaffe på studiecentrum en mulen morgon så känns ett revolutionärt kall för frågan ganska långt borta. Vad vi behöver är inte dammiga floskler om att ta upp en abstrakt kamp. Utbildning är den bästa sortens organisering.
Min åsikt grundar sig i ren och skär pragmatism. Utbildning är grunden för att vi ska kunna adressera de problem som vi ser som nödvändiga att förändra. Genom utbildning tillhandahålls vi etiska och tekniska verktyg som krävs för att kunna förändra. Betänk alla de medicinska, ekonomiska och tekniska framsteg som kommit utav akademisk forskning och deliberation.
Jag kan förstå att det finns en frustration över att vi i vårt västerländska, välutvecklade samhälle inte kan tillgodose alla människors behov. Men att mana till revolution i en tid då enskilda sakfrågor dominerar samhällsmedborgares politiska intresse, tycks vara kontraproduktivt. När lärare och vårdarbetare sätter ner foten för att markera sitt missnöje så är det inte med avsikten att omkullkasta hela samhällssystemet. Bättre arbetsvillkor, ja. Bättre lön, ja. En samhällelig utopi, nej!
Jag fick en gång rådet att vara skeptisk mot människor som hävdade att de har funnit vägen till utopin: “för de som kan leda dig in i paradiset kan lika lätt leda dig ur det”. Utbildning har varit produktiv i att producera samhällsförändringar under tusentals år. Revolutionen däremot, är av mer förgänglig art. Den höjda näven har i historien blivit till en symbol för den eviga kampen. Ett varumärke för frihetslängtan och motstånd som genererat många välbehövliga samhällsförändringar. Men med blicken alltför riktad mot skyn kan det också lätt hända att verklighetens omständigheter förbises.
