Just nu är vi alla på jakt efter det vi känner igen. Scillan på marken, fåglarnas läte och det torra gruset, har därför aldrig känts vackrare, eller viktigare.
Förutsättningarna för livet är inte igenkännbara under rådande förhållanden. Coronavirusets spridning påminner oss inte bara om samhällets bräcklighet, eller om värdet av god källkritik. Det påminner oss också om mänsklighetens, din och min, sårbarhet och dödlighet.
Den fredsskadade generationen studenter som varken upplevt krig eller andra kriser på lokal nivå, står just nu på livets brant. Eller?
En dag sent i mars: Jag har kaffe i en pappmugg och går längs sol- och läsidan av Domkyrkan. En lång rad studenter sitter uppradade jämte varandra på bänkarna längs med väggen. Iklädda solglasögon och jeansjackor har de sallader från diverse lunchrestauranger i högsta hugg.
Efter ett halvår av mörker är det inte så konstigt att längtan efter såväl närhet som solljus har växt sig stark. Ryktet säger att D-vitamin hjälper mot coronaviruset, medan fysisk närhet har motsatt effekt.
Utan att förminska de förödande effekter som det ödesdigra virusets spridning har vill jag ändå rikta de trygghetstörstande en gnutta förståelse:
Mer än någonsin behöver vi känna igen oss. För vad är en människa utan sitt sammanhang, utan sina böcker, utan sin musik, utan sina möten med andra människor och utan sina engagemang? Inte så värst kaxig, visar det sig.
Det är klart att vi inte kan tänka klart. Vissa av oss kan inte tänka längre än att vi behöver ha toalettpapper så det räcker (mitt tips, om du nu skulle stå utan: använd duschen).
Mitt i allt det här fyller tidningen Lundagård 100 år. Temat för numret är följaktligen nostalgi. Vi har själva fått flytta vår 100-årsbankett till nästa vår.
I övrigt är Lundagård nästan som vanligt, men lägg märke till vår nya layout! Med denna tar vi ett språng in i framtiden.
Vi ska leva minst lika länge till.
