Hur studenter faktiskt tillbringar sin tid på universitetet är lite som kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga något om en sanning som är så uppenbar att den slutar vara uppenbar: så kallade ”heltidsstudenter” pluggar inte i närheten av 40 timmar i veckan.
Som med alla generaliseringar fodras lite nyansering. Självklart sitter vi studenter med näsan i kursboken från talgoxens morgonsång tills Lidl har stängt veckan före tentamen. Självklart finns det ett par ambitiösa jävlar som fått för sig att ett A i alla kurser är vägen till lycka. Och självklart finns det ett handfull satsiga program (ni vet vilka ni är) vid det anrika universitetet i Lund där studenter faktiskt pluggar 40 timmar i veckan.
Men för resten av oss dödliga kan en dag se ut ungefär så här:
Du vaknar upp klockan halv tio efter att ha varit ute på Metro kvällen innan (pre-corona). Du ligger som vanligt efter i läsningen. Förra veckan läste du ett av fem kapitel, denna vecka har du inte ens öppnat boken. I väntan på att föreläsningen ska börja klockan 10:15 drar du upp din MacBook air och fastnar i Facebook-feeden innan du kommer på dig själv och börjar ta anteckningar.
Lunchen råkar dra ut på tiden och efter två långa timmar måste du bege dig till Café Eden för ett grupprojekt klockan två. Fika och småprat varvas med produktiva intervaller om 30 minuter fram till klockan 17. På Willys är det rabatt på vego-bacon så det blir vegetarisk pasta carbonara till middag/matlåda. Du hänger lite i korridorköket i samband med middagen och klockan är redan åtta när du är tillbaka på rummet. Dagen avslutas med att du lägger dig i sängen för att slötitta på Netflix samtidigt som du svarar på några snapchats, skrollar din feed på instagram (sjunde gången i dag) och tar bort ett par matchningar på Tinder.
Så. Nu när jag har förrått mina landsmän är det dags att jag förklarar varför. Jag tror att vi alla har något att lära av livet som student.
Studenttiden är på många sätt den bästa perioden i mångas liv. Trots en månadsinkomst på 10 lax är livet som student rätt najs. Anledningen till det, tror jag, är att balansen mellan arbete och fritid är precis lagom. Den inkomst du offrar för lite extra fritid är värd varenda krona.
Saken är att det här livet är både lika möjligt och lika önskvärt efter tiden på universitetet. Med mer tid för vänner och familj skulle den psykiska ohälsan kunna minska. Vi skulle ha mer tid för våra intressen, träning och annan personlig utveckling. En lägre månadslön skulle såklart innebära att det blir något färre nya kläder eller en telefon vart fjärde år istället för vartannat.
Vi ”heltidsstudenter” pluggar förvisso inte 40 timmar i veckan, men vi får desto mer timmar av skratt och umgänge under vår tid i den lundensiska bubblan. Så kanske är det dags för resten av samhället att ta efter studenterna, som insett nyckeln till ett gott liv?
Texten har uppdaterats.
