Firandet av Siste april är osynligt i år. Det riskerar att sätta människor utan ett givet socialt sammanhang i en extra isolerad position.
Det finns med säkerhet en betydande del studenter som inte bryr sig om att fira den Siste april. De som nöjer sig med en halv flaska bubbelvin eller en snaps till lunchen, eller som inte ens uppmärksammar dagen. I vänsterkretsar brukar det heta att Siste april är borgerlighetens sätt att sätta käppar i hjulet för arbetarnas dag den 1 maj.
Det som gör Siste april speciellt är att det är en tillställning som angår alla. Dels för att det vanligtvis sker på allmän plats, och dels för att årstider och väder är någonting vi delar på – oavsett social tillhörighet eller bakgrund.
Även om det inte syns för blotta ögat pågår Siste april i år också. Ordnar, sällskap, studentföreningar och kompisgäng trotsar vädret, hönsskiten i Stadsparken och Folkhälsomyndighetens rekommendationer genom att träffas bakom lyckta dörrar.
Men för den i studentlivet oinvigde finns i år ingen allmän gemenskap att förlora sig i. I år är man helt utlämnad till sociala kontakter eller tidigare engagemang i diverse studentföreningar för att hitta ett sammanhang att fira in våren tillsammans med. Det finns ingen filt att slå sig ned vid, ingen gammal kursare att råka stöta in i, ingen studentorkester att agera publik till i Lundagård.
Fick man inte det där sms:et, mejlet eller inbjudan till Facebook-evenemanget kan nog årets Siste april bli en mycket ensam högtid.
Vi på Lundagård gör vårt bästa för att rapportera om det som händer, och om det som i år inte händer. Om du ser eller hör något som du tycker att vi borde skriva om, tveka inte att höra av dig till vår redaktion.
