Sverige är ett unikt land när det gäller möjligheten till högre utbildning. Det kostar ingenting att studera, studielånet är i princip räntefritt och studentbostäder möjliggör för personer från alla landets hörn att kunna plugga där de helst önskar. Men tillgänglighet till studier tycks göra studentens eget driv och intresse godtyckligt i ansökningsprocessen.
I april kunde det konstateras att antalet ansökningar till höstens universitetsutbildningar hade ökat med 17 procent jämfört med året innan. Det sätter press på elever som konkurrerar om platserna att prestera, men samtidigt lyfter det också frågan om modellen för den svenska antagningsprocessen är förlegad. Naturligtvis är det välkommet att allt fler ser högre utbildning som sin väg i livet, men förändringen i antalet sökande sätter också press på lärosätena att på rätt sätt kunna se till studenterna hamnar på rätt plats.
När jag jämför min ansökningsprocess med de vänner som valde att studera utomlands är det tydligt vem som är det svarta fåret. Frankrike, England eller USA – alla har de traditionen att inte uteslutande betona betyg som den avgörande faktorn för huruvida man ska bli antagen. På kandidatnivå eller ej så är intervjuer, personliga brev och referenser mer regel än undantag och därmed också vikten av att vara driven för sin utbildning.
Min egen insats i ansökningen till den kandidat jag snart ska förvärva bestod i några minuters knapptryckande på antagning.se samtidigt som jag försökte få täckningen på den vietnamesiska landsbygden att funka. Smidigt – ja. Ett eldprov för ambition och karaktär – nej.
Sex terminer senare väntar jag nu på antagningsbesked för att påbörja en masterutbildning till hösten och antagningsprocessen är densamma. Vissa masterprogram kräver förvisso CV och personliga brev, men det är mer en exklusivitet än ett formellt förhållningssätt. För trots 180 högskolepoäng, en rad olika ämnen på mitt akademiska CV och tre års aktivt deltagande i föreningar och organisationer så är det återigen endast betygen som spelar roll för min master.
Det gör mig bitter. Inte för att jag känner mig bättre än andra och därför förtjänar en plats, utan snarare för att jag känner mig behandlad som endast en produkt av ettor och nollor på Ladok. Hur ska man, särskilt när konkurrensen om platserna på högre utbildningsnivå ökar, på ett rättvist sätt kunna ge de bäst lämpade chansen att förverkliga sig själva om betygen endast är det som räknas? Alienering och betygshets är det enda som kan komma av en sådan hållning.
Det behövs ett skifte i kulturen om hur svenska högre lärosäten antar studenter. Intervjuer och personliga brev är en början, men framförallt handlar det om att se till att studenter drivna av att göra det bästa av sina kunskaper och förverkliga sina ambitioner hamnar på rätt plats. Det skulle såväl studenterna som universiteten tjäna på.
