I en tid då kommunikationen är begränsad blir ögonkontakten desto viktigare. Ögats berättelse tar många former, från signalsubstanser till medveten upplevelse, och dess idéhistoria säger oss något om blickarnas betydelse i en digitaliserad, distanserad vardag.
I skrivande stund sitter många hemma i karantän. Trots videolänkar och i stort sett obegränsade möjligheter till kommunikation är det lätt att känna att något fattas oss – och det är naturligt. En människas ögon, det som försvinner när samtal flyttas till nätet, är hem åt en stor mängd social information. Men ögats historia är betydligt djupare än så. Det är berättelsen om hur vi kom att uppleva världen omkring oss.
En gång i tiden var ögat religionens sista hållhake på evolutionsteorin. Något så komplext, menade man, kunde omöjligen uppstå av sig självt. Man kan inte bygga ett öga en bit i taget, evolutionen skulle aldrig ha fört vidare bråkdelar av ett system. Ipso facto: Gud finns. Även om mer tidsnära idéströmningar har berövat ögat på sin gudomliga närvaro är det svårt att förneka miraklet som är människans syn. Dess berättelse sträcker sig tillräckligt långt tillbaka för att vi ska fråga oss – vad vore livet på jorden utan dem?
Ögats utveckling är ett omstritt område för forskare, men vissa detaljer framträder. Precis som för själva livet på jorden var ögonens begynnelse blygsam: ljuskänsliga celler som kunde orientera sig gentemot solen. Mellan de första cellerna och våra mänskliga ögon skulle sedan hundratusentals generationer utspela sig. De tidigaste fossilerna med moderna ögon tros vara Olenellus, ett trilobitsläkte som främst levde under äldre Kambrium, för dryga 550 miljoner år sedan, men ögon tros senare ha utvecklats vid flera av varandra oberoende tillfällen. Ryggradsdjur som råttor, hundar och människor är ett tillfälle. Blötdjur, till exempel bläckfiskar, är ett annat. Detta kallas konvergent evolution och är ett tecken på den utvecklade egenskapens stora användbarhet. Det evolutionära hantverket är så utförligt att man nästan måste kisa för att skönja undret som döljer sig under ytan.
Allt du ser är ljus som reflekteras av föremål i världen och fångas upp och bryts av hornhinnan. Det färdas genom pupillen och fokuseras på näthinnan, där miljontals specialiserade celler omvandlar det till elektriska signaler. Information från vardera öga skickas vidare via de optiska nerverna – och sedan tar hjärnan över. Pretectum i framhjärnan,kontrollerar hur pupillerna ändrar storlek som svar på ljusstyrka. Superior colliculus låter ögat röra sig i korta, ryckiga mönster – sackader – vilka gör det möjligt att uppleva världen i släta intryck. Allt detta innan vi ens blivit medvetna om vad vi ser. Och det är mycket vi aldrig blir varse. Det ligger i perceptionens natur att i första hand uppmärksamma det onormala, och inte prioritera det som hör vardagen till. Detta ekonomiska förhållningssätt gör ögonen till ett tacksamt verktyg för den som vill studera uppmärksamhetens nycker.
Forskare har studerat ögonrörelser i över ett århundrade, och vet sedan länge att ögonrörelser inte till fullo avslöjar en människas tankemönster. Sambandet mellan ögon och social kognition framträder dock skarpt. Redan på 1960-talet kunde den ryska psykologen Alfred Yarbus visa hur människors uppmärksamhet dras till andras ögon och mun. Här finns den största mängden social information koncentrerad: det är här vi tolkar andras bemötande och reaktioner. En stor mängd ögonkontakt vittnar om tillit och närhet, medan en avvikande blick är tecken på ovillighet. Det är förstås också relevant i sammanhanget att autismspektrumtillstånd, vilka karaktäriseras bland annat av en oförmåga att förstå sociala koder och sammanhang, ofta även innebär svårigheter att möta andras blick.
För oss distansstudenter är detta kärnan i varför våra interaktioner via videolänk upplevs så konstlade. En webbkamera är placerad strax ovanför datorskärmen, dit den andre aldrig tittar. Det innebär att man inte ser sin samtalspartner i ögonen. Man förlorar många av de ledtrådar som både föreläsare och studenter använder för att utveckla sina gemensamma interaktioner. En effektiv talare söker kontakt med sin publik, söker deras blickar. Det är så sociala varelser gemensamt uppmärksammar intressanta fenomen i världen. Vem vet hur mycket uppmärksamhet som glider en föreläsare ur händerna på andra sidan datorskärmen?
