Från AF-borgens smala fönster ser du framförallt nollningar, baler och officiella universitetsbesök. Trots det är det isolerade studentlivet en illusion, parken Lundagård sitter ihop med resten av världen utanför.
En av mina första texter i Lundagård handlade om 19-åriga Andrei Crovat som var nyinflyttad på Smålands nation. Till skillnad från de flesta 19-åringar som nyligen anlänt till Lund, var han inte här för att studera, i stället tiggde han på gatorna för att försöka hjälpa sin sjuka mamma hemma i Rumänien. Andrei Crovat berättade för mig att vissa dagar var värre än andra.
– Det värsta är när folk knuffas och när de säger åt mig att åka hem.
Många var skeptiska men studenten Joakim Månsson Bengtsson valde att engagera sig i rumänernas öde. Han hoppade av sina studier i statsvetenskap för att på heltid ägna sig åt den ideella föreningen ”Hjälp tiggare i Lund”.
– Även om det ibland är påfrestande så är det värt det. Visionen är att alla ska erbjudas övernattning inomhus och vi nöjer oss inte förrän vi uppnått det, säger Joakim Månsson Bengtsson.
Texten publicerades på förmiddagen den 12 februari 2015 och på Lundagårds facebooksida fick den fem likes. Jag fick höra att det var en märklig text som inte alls hörde hemma i en studenttidning.
Bara ett halvår senare skriver jag ännu en text om människor utan hem. Den här gången befinner jag mig i Grekland och under den senaste månaden har drygt 3000 flyktingar per dag anlänt i gummibåtar till ön Lesbos. För de flesta studenter i Lund pågår livet trots detta som vanligt, med nollning och studentbaler, men på Lesbos träffar jag Amanda Nilsson och Adla Jebara, två studenter från Lunds universitet som på eget bevåg åkt ner till ön för att göra vad de kan.
– Vi hittade ett glapp mellan obligatoriska föreläsningar och helgjobb, berättar Adla.
Under fyra långa dagar gör de allt de kan för flyktingarna. De delar ut vatten, bananer, kex, filtar och smörgåsar. De hjälper folk upp ur båtarna och kör dem över ön. När de träffar på en liten kille utan skor tar Adla av sig sina och ger bort dem.
– Vi har knappt sovit alls och jag vet inte hur många spädbarn man klarar av att se på en 40-gradig väg, säger Amanda.
Det är inte bara flyktingkrisen som skakar världen under 2015, även klimatförändringarna väcker stor oro bland studenterna och i samband med klimattoppmötet är jag på plats som Lundagårds fotograf. Genom linsen ser jag tusentals demonstranter som bildar en röd linje framför Triumfbågen och kräver att politikerna ska ta klimatförändringarna på allvar.
”Det är fredag, vi befinner oss i Paris och det är sista veckan av det två veckor långa klimattoppmötet COP21 (…)
– Jag känner att jag verkligen vill vara på plats, känna av stämningen, få inspiration och träffa andra likasinnade, säger Sara Nyberg, som läser till miljöingenjör i Lund.
Karl Holmberg håller med. Han pluggar statsvetenskap, är engagerad i Hållbart Universitet, och vill vara här för att kunna påverka.
– Jag vill på något vis försöka påverka. När jag blir gammal och ungdomarna frågar mig: varför gjorde du ingenting? så ska jag kunna säga att jag var med och försökte, säger han.” (utdrag ur Tove Nordéns text ”Detta är bara början”, i Lundagård nr 1 2016).
När världen knackar på kommer det alltid att finnas modiga studenter som väljer att offra en del av sitt studentliv för att få vara med och göra skillnad. Dessa personer engagerar sig i de samtidsfrågor som på ett eller annat sätt påverkar oss alla och som studenttidning hoppas jag att Lundagård även de kommande hundra åren är redo att följa studenterna hack i häl för att rapportera även om det som ligger bortom blickfånget från de smala fönstren i AF-borgens runda torn.
Tindra Englund
webbredaktör 2016-2017
