Titeln på det knallrosa omslaget gör ansatsen tydlig från början: låt oss tala om läran om genus. Och det låter sig göras.
Genusdoktrinen av Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi | Fri Tanke förlag 2020-05-12
När professor Germund Hesslow föreläste för läkarstudenter vid Lunds universitet 2018, ogillade en student hur han pratade om män och kvinnor på temat biologi och skickade ett klagomål till kursledningen. Det skulle i förlängningen leda till att han inte längre fick föreläsa på universitetet. Fallet inleder en av årets mest omtalade böcker, och är ett av många exempel på hur verksamma inom universitet och högskola uteslutits då de inte följt “genusdoktrinen”.
Så lyder titeln på Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpis granskning av huruvida genus fått en dominerande ställning vid svenska lärosäten. Lunds universitet återkommer som ett ständigt exempel.
Hesslowfallet påminner mig om när jag själv läste genusvetenskap vid Malmö universitet (då högskola). Min föreläsare gick inte samma öde till mötes, men flera av kursdeltagarna tyckte att forskaren och universitetslektorn misslyckats med “att skapa ett tryggt rum”. Det ledde till ett gemensamt dokument där alla kursare kunde skriva upp vad man tyckte var problematiskt med hennes undervisning. Dokumentet skulle sen lämnas till utbildningsansvarig för att få bort henne från kursen.
Jag har sedan dess aldrig stött på något liknande i studiesammanhang.
Är exemplen en konsekvens av att “generation snöflinga” tillåts sätta agendan? Alltså de som till varje pris vill undvika vad de uppfattar som emotionellt känsliga ämnen, och gärna uppfattar avvikande åsikter som kränkande.
Anna-Karin Wyndhamn är insidern, disputerad i pedagogik och med stor erfarenhet av jämställdhetsarbete. Under ett års tid var hon verksam som samordnare vid det Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Hennes närvaro där spelar en stor roll i boken och beskriver bland annat ett mycket märkligt arbetsklimat där ingenting får ifrågasättas.
Ivar Arpi är outsidern, borgerlig samhällsdebattör och blå ledarskribent på Svenska dagbladet. 2017 skrev han en artikelserie om bland annat vetenskapssyn och genusvetenskap. Serien togs inte väl emot av sekretariatet, men slog an någonting i Wyndhamn. Hon tog kontakt med honom eftersom hon tyckte att de delade samma oro för att lärosäten blivit allt mer politiskt styrda. Genusdoktrinen blev resultatet av en gemensam undersökning. Underlaget består av en mängd intervjuer där bland annat föreläsare och forskare berättar om händelser ur sitt yrkesliv, där genusperspektiv spelat en avgörande roll, i negativ bemärkelse.
Vad som står klart är att boken är en akademisk granskning. I centrum står det Nationella sekretariatet för genusforskning, författarnas nemesis nummer ett. Därutöver granskas flera nationella och internationella akademiska och vetenskapliga organ.
Som bevis för att det finns en doktrin som smyger sig in som ett gift i akademin ges en rad exempel på forskning där genusanalysen tänjts till absurdum. Taget ur sitt sammanhang blir det skrattretande på sina ställen, men också som en ganska tjatig led i en lång bevisbörda. Anna-Karin Wyndhamns anteckningar från tiden på sekretariatet avslutar en del av de faktatunga kapitlen, i ett förmodat försök att lätta upp texten. Men greppet känns tillgjort och tillför ingenting.
Jag uppfattar inte att författarna är emot jämställdhet. Snarare ställer de sig frågande till något de upplever som märkligt: varför genusvetenskapens slutsatser inte tycks kunna ifrågasättas eller kritiseras. Däremot blandar de ofta ihop jämställdhetspolitik och genusvetenskap, vilket leder till en del märkliga slutsatser. Den som tror att detta är en högerorienterad bok med antifeministiska motiv har fel. Jättefel. Till exempel betonas vikten av likabehandling oavsett kön; radikalfeminister hyllas och vänsterskribenter citeras.
Genusdoktrinen bör läsas som en subjektiv betraktelse och inte som en bok om rätt och fel. Att kunna göra sin studentröst hörd är något att värna om. Det är inte ett bevis för att radikala genusmedvetna studenter alltid sätter tonen inom akademin. Men snöflingornas mest högljudda krav kan riskera att leda till en del oönskade effekter. Snöbollseffekter. Som i fallet Germund Hesslow: en students reaktion kan leda till att man blir av med sitt jobb – för att man gör sitt jobb.
