Lunds universitet är bäst i Sverige på rekrytering av kvinnliga professorer, men har bara haft en kvinnlig rektor på 350 år. Respekt för traditionella rekryteringsprocesser står i vägen för åtgärder som skulle kunna förbättra kvinnors tillgång till rektorsposten, menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Alva Mårtensson.
För gemene lundastudent kan förslaget av universitetets nya rektor ha passerat ganska obemärkt förbi. I konkurrens med Mia Rönnmar och Sylvia Schwaag Serger nominerade universitetskollegiet i förra veckan Erik Renström. Regeringen fattar det slutgiltiga beslutet i höst. Renström blir nummer 157 i raden av manliga rektorer i universitetets 350-åriga historia, att jämföra med en enda kvinnlig. Detta var Boel Flodgren, rektor 1992-2003.
Något annat som gemene student kanske missat är att Lunds universitet (LU) i dag är bäst i Sverige på rekrytering av kvinnliga professorer. Regeringen gick år 2017 ut med ambitionen att hälften av alla nyanställda professorer framöver ska vara kvinnor. Andelen kvinnliga professorer vid LU ökade från 27 procent år 2015, till 46 procent mellan åren 2017-2019. Siffrorna överstiger universitetets ursprungliga mål, och visar att satsningen togs på allvar.
Resultaten föder en tanke om att liknande metoder skulle kunna användas gällande rektorstjänsten. Ekvationen en kvinnlig rektor på 350 år känns bisarr, och viljan att ändra på den finns både inom akademin och hos regeringen. Universitetets arbetsordning säger uttryckligen att jämställdhetsaspekten ska beaktas vid tillsättandet av en ny rektor.
Ändå avvisas den möjligheten i nuläget. Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, säger i en intervju i Sydsvenskan (10/9) att en jämställd rektorskår är önskvärt, men att just valet av rektor är annorlunda från rekrytering av professorer. Regeringen har en djup respekt för akademins egna urvalsprocesser, menar Ernkrans.
Förhållandet i rektorskåren är ett stilla exempel på patriarkala normers fortsatta kraft. Kvinnlig representation kan tillåtas öka i tidigare mansdominerade områden, förutom i toppskiktet. Progressiva åtgärder för ökad representation bland mellanchefer, riksdagsledamöter eller professorer går bra, men på tröskeln till de innersta finrummen stänger patriarkatet dörren, och gamla traditioner tar över.
Den snabba ökningen av kvinnliga professorer i kombination med tillsättandet av ännu en manlig rektor skapar en konstig bild av kvinnors villkor. Boel Flodgrens unika omständighet beror inte på kvinnlig kompetensbrist, lika lite som att ökningen av kvinnliga professorer innebär en kompromiss med kompetensen. Illusionen om en fungerande meritokrati upprätthålls på bekostnad av den strukturellt missgynnade gruppen.
Många studenter må ha missat dessa enskilda händelser. De är dock inte bara isolerade öar av jämställdhetsarbete. De är nutida versioner av samma arbete som gjorde att svenska kvinnor fick börja studera år 1873. Att kursen aktivt styrdes om från tradition till utveckling är anledningen till att hälften av oss är här i dag.