Patrik Lundberg skriver med en dov, sinnlig stämning och varje mening i romanen fyller en funktion. Han får läsaren att vara med i alla de scener som målas upp och under läsningens gång leva sida vid sida med personerna, skriver Anna Kristiansson.
För några år sedan läste jag en nyhetsartikel med rubriken att 70 är det nya 50. Dagens 70-åringar var yngre än någonsin och alla skulle glädjas över de äldres språkresor och vinprovningar. Patrik Lundbergs senaste bok Fjärilsvägen skildrar ett annat Sverige. Redan från första sidan får vi reda på att bokens huvudperson, Patrik Lundbergs egen mamma Birgitta Lundberg, dog några år innan sin 70-årsdag.
Varför dör Birgitta Lundberg så ung? Patrik Lundberg undersöker frågan genom att röra sig bakåt i sin mammas liv. Han börjar i Sibbhult, det lilla samhälle från Skåne där Birgitta Lundberg kommer ifrån. Där startar hennes klassresa och från början ser den lovande ut, men någonstans längs med vägen ändrar resan riktning, och går bakåt istället för framåt. Barnens sparkonto krymper, Birgitta Lundbergs sjukskrivs i perioder och är vid 42 år beroende av sina föräldrar för att få vardagens alla utgifter att gå ihop. Det är ett levande porträtt Patrik Lundberg tar fram av sin mamma och personerna runt omkring henne. Men det är också ett porträtt där moderns liv sätts i ett större sammanhang och påminner om att det inte bara handlar om Birgitta Lundberg, utan också om alla de lågutbildade kvinnor i Sverige vars liv inte hamnar i böcker.
Patrik Lundberg skriver med en dov, sinnlig stämning och varje mening i romanen fyller en funktion. Han får läsaren att vara med i alla de scener som målas upp och under läsningens gång leva sida vid sida med personerna. Det undgår ingen att Patrik Lundberg har slitit hårt för sitt skrivande, han skriver om de utbildningar han har gått, de tidningar han i många år skrivit för och om tidigare publicerade böcker. Detta eviga slitande, som var möjligt på grund av hans mammas uppoffringar har gjort att han är en författare som har hittat den efterlängtade tonen.
Även i bokens senare del, där Patrik Lundberg främst riktar udden mot de politiker som har styrt under hans uppväxt, lyckas han behålla sin poetiska ton och samtidigt föra fram en fråga: var det såhär ni ville att det skulle bli? På ett träffsäkert vis kommer vändpunkterna precis när det bränner som mest. När läsaren tänker ”nu äntligen kanske det blir bra” handlar nästa rad om en annan misär. För vi ska hela tiden påminnas om att mamman redan är död. Vilka vändningar berättelsen än tar.
