I Fjärilsvägen tecknar Patrik Lundberg ett kärleksfullt och naket porträtt av sin mamma och uppväxten i Sölvesborg. Lundagård har träffat honom för ett samtal om arbete, klass och drömmar.
PATRIK LUNDBERG
Född: 1983 i Busan i Sydkorea.
Jobbar: Journalist och författare, aktuell med boken Fjärilsvägen (2020).
Bor: I Stockholm, tidigare Malmö och Sölvesborg.
Kuriosa: ”När jag var på Lundagård telefonintervjuade jag en minister. Jag var nervös, så jag satt naken när jag ringde.”
Trots en förvirrad färd i Stockholms tunnelbanesystem är jag framme vid det delade kontoret på Södermalm före utsatt tid. Utanför de stora fönstren ligger ett solfläckigt Katarina kyrkogård. Patrik Lundberg är propert klädd och bjuder på kaffe i kontorets soffgrupp, som jag anar att influeraren, författaren och kontorsgrannen Sandra Beijer lagt en och annan instagramvänlig hand vid.
”Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg” står det på baksidan av omslaget till Fjärilsvägen (2020). En roman där Patrik berättar om mamman Birgittas liv som tog slut alldeles för tidigt. Parallellt är det en historia om svunnen välfärd och klass, men också om familjerelationer och inte minst om kärleken till en mamma. Samma berättelse stod också i centrum under hans program i årets Sommar i P1. Läs- och lyssnarreaktionerna har varit många. Patrik berättar att över tusen personer hört av sig den senaste månaden.
– En majoritet är mammor som berättar att de blivit berörda av berättelsen, många av dem känner igen sig. Romanen handlar ju inte bara om klass utan också om moderskap och att vara kvinna.
Efter att föräldrarna skiljt sig försvann pappan ur bilden. Vid studenten var senaste gången de sågs.
– Vissa kan fråga hur det är att växa upp med en förälder, men jag vet ju inte hur det är att växa upp med två. Det är ju mitt normala. Precis som att jag inte vet hur det är att inte vara adopterad.
Både han och systern Paula är adopterade från Korea. I Gul utanpå (2013) skriver han om utanförskap under uppväxten i Sölvesborg och om sökandet efter den biologiska familjen i Sydkorea. Den nya boken berör delvis samma ämnen. Berättelsen utspelar sig på den blekingska ort där Sverigedemokraterna blivit som mest tongivande i lokalpolitiken. I Fjärilsvägen skildras partiets framväxt perifert, och hur Patrik i tonåren såg upp till den fyra år äldre blivande partiledaren, Jimmie Åkesson. Han var redaktör på högstadiets skoltidning, Patrik ville bli som honom – han ville också skriva.
Klassresan från Sölvesborg till Södermalm tog sin början vid kursstart på högskolan i Malmö. Efter ett sabbatsår i Dublin läste han upp sina gymnasiebetyg på Komvux för att sedan flytta ner till Skåne och studera genusvetenskap, därefter media- och kommunikation. Efter en kandidatexamen och en utbytesresa i Sydkorea sökte han in till Skurups journalistlinje och kom in med högst poäng av alla sökande på antagningsproven. Men en finanskris efter folkhögskolan gjorde karriären trögstartad.
– Det var vikariestopp på många tidningar och svårt för min årskull att få vikariat, omöjligt att få fasta jobb.
Efter att ha fått in en fot på Helsingborgs dagblad (HD) tog karriären fart. Samtidigt började han på Författarskolan i Lund och blev skribent för Lundagård. I slutet av 2000-talet avancerade han på HD och blev krönikör, på kvällarna skrev han på sin debutbok.
– Man orkar när man är 25 år, säger han med glimten i ögat.
2013 gick drömmen han haft sedan tio års ålder i uppfyllelse – han var krönikör på Aftonbladet. Fyra böcker, en mängd artiklar och krönikor senare tilldelades han 2019 ett stipendium från stiftelsen Teskedsorden, vars motto är “En röst för mångfald”.
– Jag är som Carrie Bradshaw i “Sex and the city”. Jag får skriva om vad jag vill, men samtidigt har jag blivit en röst från landsbygden, och en röst för arbetarklassen; människor som kanske inte alltid syns och hörs.
Han är van vid att jobba mycket och har varit allt från croupier till fiskrensare.
– Eftersom jag växte upp ganska fattigt var jag alltid rädd att inte ha cash, jag jagade pengar och la dem på hög. När kompisarna åkte på semestrar var jag hemma och jobbade för att spara pengar.
Hårt arbete har onekligen varit en nyckel till framgång, men fritiden har varit så gott som obefintlig.
– Mellan tjugo och trettio är det lätt att blanda ihop karriär och person, självförtroende och självkänsla. Man vill hasta fram, helst läsa på 200 procent, engagera sig i studentlivet och ta ut en dubbel examen när man är 22, och sen börja jobba direkt. Det är inte säkert att det funkar för alla, det är kanske mer en skenbild av hur du måste göra för att lyckas, säger han och är tyst en stund, tycks leta efter de rätta orden.
– Om du bränner ut dig vid 22 kan det påverka hela ditt liv. Det är alltid viktigt att vara i balans och må bra. Det är klyschor, men det är ju för att de stämmer. Det banala stämmer, säger han.
Efter flera år av ett arbetstempo som är svårt att föreställa sig vill Patrik Lundberg fokusera mer på sitt privatliv, och få mer tid över för vänner och familj. Paradoxalt nog sysslar han med ett grävprojekt som han tror kommer ta flera år att färdigställa. Han pekar mot bokhyllorna längst in i lokalen. De är proppfulla av tjocka pärmar och på golvet står flyttkartonger fulla med ytterligare researchmaterial.
– Jag håller på att läsa om adoptionshistorien i världen, berättar han.
Det är onekligen ett stort projekt, tänker jag.
– Vi får se vad det blir av det. Om du inte ser mig på några år så vet du att det är det jag håller på med.
Klockan slår halv tre i Katarina kyrkklockor och kaffet är urdrucket. Efteråt sätter jag mig på en bänk på kyrkogården och känner mig som en klyscha. Men är det någonstans klyschor känns mer rätt än på Södermalm i Stockholm?
