I klyftan mellan ful- och finkultur ekar vankelmodet. Lundagårds Viktor Wallén erinrar sig om den person han var innan universitetet, och den han blivit under sina år i Lund.
Eddie Meduza nämns sällan i akademiska kretsar. ”Kompositören” – en titel Mozart vänt sig i graven om han hört nämnas i samma mening som raggarrockaren – var mig närvarande då jag var 15. Hans namn prydde bakrutan av A-traktorn jag körde under ett drygt år.
Jag funderade på att skära bort det oförskämt väl fastklistrade märket som föregående ägare satt dit, men det skulle ha skadat rutan. Den fick vara kvar. Tillsammans med ”Riktiga män kör Volvo” och ”Milfhunter”.
Snabbspolning till fyra år senare. Den nu nittonårige Viktor hade bytt ut den bohuslänska ”tätorten” Kode mot Lund. Drömmar om universitetsliv hade blivit verklighet. Men aldrig hade jag känt mig så malplacerad.
Den intellektuella kulturskillnaden var påträngande: flertalet var insatta i Humboldts universitetsmodell, hade läst Hegels dialektik, Foucault! Vad hade jag att bidra till seminariet med? Hur man jagar (bort) milfs på bästa sätt?
I en ledare i Aftonbladet förra året nämnde Daniel Suhonen att vankelmod, bristande självkänsla och en vilja att spela ned sina insatser kännetecknar en arbetarklasskille. Även om jag förvisso växte upp i ett övre medelklasshem präglades mitt första år vid universitetet av en liknande mentalitet. Konstanta tvivel över min egen förmåga fick empirisk validitet för varje mediokert Ladok-resultat som damp ned.
Oförmågan att helhjärtat hänge sig åt något av rädsla för att misslyckas är allmänmänskligt. Istället för att kämpa för mina drömmar lade jag skulden på en avsågad bil med topphastighet 30 km/h (är vad jag sade till polisen). Fordonet som präglat en kort period av mitt högstadieliv blev en symbol för någon jag ville fly ifrån. Det nya jaget skulle vara mer Mozart, mindre Meduza.
Inom sociologin kallas detta för härmande isomorfism: förändring genom mötet med en organisation vars strukturer anses fördelaktiga. Klädstil, skrivstil, rutiner och åsikter hämtades från personer jag såg upp till – professorer eller klasskamrater. För att göra drömmar till verklighet behövde Viktor från Kode ”morfas” till det bästa av de akademiker han beundrade.
I dag är jaget täljt utifrån vad jag trott att jag behövt bli. Ännu är målet inte nått, men det känns närmare än vid nitton års ålder.
Akademiska drömmar är inte till för den som har ”Eddie Meduza” i bakrutan. När jag ser på märket i mitt minnes backspegel påminns jag om hur långt bort jag är från dåtidens Viktor. Bryggandet över intellektuella kulturklyftor görs på tvivlets skakiga balkar. Men sakta, mycket sakta, blir de stadigare.
