Glöm presidentvalet! Här är valet du borde bry dig om: Lund eller Malmö. Var du väljer att bo under studietiden säger mer om dig än du tror.
“I Lund åldras man fort”, säger min vän som efter år av studier snart flyttar till Malmö. Själv känner jag mig inte fullt lika gammal. Kanske för att jag aldrig bott i universitetsstaden, årligen invaderad av 18 åringar, vilket symptomatiskt förvandlar förra årets förstagångare till föredettingar.
Jag orkar inte ens tänka på att flera av årets nya studenter kan vara födda så sent som 2002(!). Att vara ett drygt decennium äldre än majoriteten gör mig inte bara till en föredetting, utan till något mycket värre: vuxen. I Lund i alla fall. Tur då att det inte är där jag hänger min hatt, utan i Malmö – aka Peter Pans ”Landet ingenstans”.
Här är det många som aldrig blir vuxna. Det vill säga av alla de smålänningar, västgötar, östgötar och upplänningar som flyttat hit.
Jag menar, komikern Jonatan Unge bor i Malmö, filmaren Henrik Möller likaså. Kajsa Knapp, grundaren av butiken Coolstuff vars bästsäljare är en bajskorv i plast och annan “vuxenhumor”, bor inte i Lund.
På samma sätt som min knytblus känns som en pastisch på Möllan, är det ett helt vanligt plagg i Lund. Men som en kär Malmöförfattare konstaterade redan 2001: “Malmö är en utklädningslåda.”
Poddaren Anna Björklund har tänkt på vuxenhet. I ett avsnitt av “Café q” pratar hon om ämnet med Malmökomikern och fyrtioplussaren Simon Svensson. Nota bene: född i Lund men bosatt i Malmö. För ett tag sen bröt han armen när han åkte skateboard. Enligt egen forskning existerar inte män över fyrtio med bräda i Lund. I Lilla Berlin råder det däremot inflation.
Simon Svensson borde vara vuxen, tycker Björklund, men det känns inte som att han är det. Hon tror det funkar bättre i Malmö, än någon annanstans, att bete sig som en ungdom trots att man är “vuxen”. Ett exempel som bekräftar den teorin är när nyårsraketerna viner över Möllevångstorget vid årsslutet. Då finns ingen vuxen i rummet; det leks krig, fast med riktigt krut.
Gåendes på Kristianstadsgatan en kväll förra veckan mötte jag en ensam cyklist, som med ett barns uppsyn cyklade utan händerna på styret och med armarna utsträckta som ett flygplan. Det är inte vuxet, men det är Malmö, eller rättare sagt Möllan.
Lund är fint, och befolkat av brådmogna barn och en och annan professor. Om Malmö är ungdomens källa och en utklädningslåda, är Lund en portfölj och staden där gammal är äldst. Förstenad – som statyer över Carl von Linné eller Tycho Brahe.
August Strindberg avskydde Malmö. Han föredrog Lund. Under två och ett halvt år i slutet av 1800-talet bodde han i gårdshuset på Grönegatan 8. Byggnaden i centrala Lund räknas som kulturhistoriskt värdefull; en plakett på fasaden talar om att det var här författaren skrev romanen ”Inferno”.
Om han mot förmodan bott i Malmö hade författarhuset troligen rivits under 1960-talet, eller förvandlats till ett mikrobryggeri under namnet “Strindbeer” eller “Strindbärs”.
Så: är du en Strindberg eller en Unge (pun intended). Valet är ditt.
