Vad har Lunds universitet och Mellanöstern gemensamt? Mark LeVine såklart. Den hårdrockande professorn som säger sig ha alternativa lösningar på konflikten mellan Israel och Palestina.
– Att tänka realistiskt fungerar inte, det är för många krafter med i spelet.
Vem är han? Det var den frågan jag fick av de flesta i min bekantskapskrets när jag berättade om Mark LeVine. I USA är han välkänd och figurerar ofta i media som expertkommentator på Mellanösternfrågor och konflikten mellan Israel och Palestina. Han kombinerar forskning med musik och aktivism för att sprida sitt budskap. I juni 2008 framträdde han med hårdrocksbandet Lazywall på den marockanska festivalen L’Boulevard i Casablanca.
I höst kommer han till Lund för att hålla en kurs om alternativa lösningar på konflikten mellan Israel och Palestina.
– Jag förväntar mig att kunna diskutera alternativa idéer för att lösa en situation som är i desperat behov av att lösas just nu.
Mark LeVines intresse för Mellanöstern föddes någon gång under åren på college. Han är aktuell med boken Impossible Peace Israel/Palestine since 1989, som är en historiskt grundad kartläggning av Oslo-avtalet och en förklaring till varför det misslyckats. Den beskriver rötterna till den myriad av problem som byggt upp och upprätthåller konflikten. Oslo-avtalet blev en milstolpe i Israel- och Palestina-konflikten eftersom det var den första direkta överenskommelsen mellan länderna.
Mark LeVine besökte Lund och Sverige första gången våren 2008. Han hade bjudits in för att hålla ett tal vid centrum för Mellanösternstudier. Han säger själv på släpig kaliforniska som når mina öron med några sekunders eftersändning ”I fell in love with the town and Sweden”. Anledningen till dröjsmålet är den smärre praktikaliteten att han befinner sig nio timmar bakåt i tidsrymden, i Orange County i Kalifornien och att samtalet sker över Skype.
År 2030, Israeler och Palestinier lever fredligt sida vid sida. En stat, ett folk. En möjlighet eller ett utopiskt drömscenario? Enligt Mark LeVine kan det utopiska vara fullt möjligt.
– Enda sättet är om palestinierna får kärnvapen, säger Mark LeVine, med djup ironi i rösten. Det är för sent för en tvåstatslösning. Det är för många olika bosättningar och infrastrukturer. Den enda lösningen är att få dem att leva tillsammans trots olikheterna. Att tänka realistiskt fungerar inte – det är för många krafter med i spelet. Båda grupperna är dessutom starkt offertyngda, men det är ingen som vill erkänna det, förklarar Mark LeVine.
Den utopiska lösningen blir helt plötsligt pragmatisk. Behovet av att ändra föreställningen om identitet, vad det betyder att vara israel och palestinier, är stort. Mark LeVine menar att man måste gräva djupt i problemen och historien. Hans påstående om att Israel- och Palestina-konflikten är väldigt modern känns lite underlig då den pågått hur länge som helst.
– Det är ingen oändlig historia, men håller däremot på att bli en om vi inte gör något, säger han.
Klichén ”tills döden skiljer oss åt” besannas för varje dag som går och det existentiella kriget fortsätter. Är lösningen att glömma historien? Mark LeVine förklarar att man måste erkänna den, aldrig glömma den.
– Man måste tvinga folk att konfrontera det obehagliga i historien samtidigt som man också måste kunna lägga den bakom sig. Det är viktigt att lägga faktumet krig bakom sig, som Tyskland efter andra världskriget, men man måste förstå historien innan man kan göra det.
– Det är som med det gifta paret som ständigt bråkar. Om man inte konfronterar problemen och det som ledde dit man är i dag kommer konflikten bara att fortsätta. Palestina hade för länge sedan kunnat vinna konflikten genom att förlora. De hade kunnat säga ”ni vinner, allt är ert, ge oss pass”. Men då hade det blivit som i Sydafrika. De tar hellre sin nationella identitet med sig i graven än väljer frihet.
Kommer det att ta slut?
– Ockupationen du vet, den kostar mycket för Israel. Men det skulle kosta mer att avsluta den. USA har ett stort ansvar och mycket ligger på Obamas regering. Det är en skam, de håller inte vad de lovar och blir mer och mer lika Bush. Många israeler har börjat ifrågasätta idén om självömkandet som rättfärdigas genom judeförföljelserna. Det är ett hoppfullt tecken mitt i all röra.
Mark LeVines starka drivkraft får inte bara utlopp i den akademiska debatten utan även genom musiken och aktivismen. Han blandar sitt intresse för Mellanöstern med sin passion för musiken och viljan att göra skillnad.
– Kultur är ett verktyg för att få människor att mötas och försöka förstå varandra. Jag känner lika mycket för andra konflikter. Men det är konflikten mellan Israel och Palestina som jag har mest kunskap om.
Åren i Mellanöstern har lämnat tusentals intryck i Mark LeVines medvetande. Under alla sina resor har han sökt efter det som upprätthåller en alternativ musikscen. Han har spelat och samtalat med hundratals musiker, aktivister och fans. Kanske har han därför svårt att hitta ett tillfälle från tiden i Mellanöstern som förändrat honom som människa.
– Jag lärde mig så mycket nytt varje gång. Kanske att få se verkligheten kontra det som berättats för mig för första gången. Det var väldigt intensivt, säger han.
Mark LeVine har genom föreningen av akademiker, politiker och aktivister skapat plattformar som Culture Jamming där man diskuterar politik, etik, moral och spelar musik. Han har spelat allt från hip hop med artister från Libanon och Tunisien till arabisk heavy metal.
Långt innan Culture Jamming rörelsen tog fart hölls 1996 det så kallade National Summit on Ethics and Meaning i Washington DC, där Mark LeVine figurerade som en av organisatörerna. En helt ny dimension av så kallad progressiv aktivism hade fötts och har sedan dess samlat hundratals människor över hela världen. I grunden för allt det ligger en djupt inneboende önskan om att göra världen till en bättre plats.
Med gitarren i näven verkar han stå ständigt redo att försöka skapa fred. Man kan fråga sig varifrån drivkraften kommer. Allt, påstår Mark LeVine själv, är kopplat till hans engagemang för rättvisa i USA och i världen. Detta i sin tur bottnar i något mycket större.
– Jag har barn. Vem ska annars kämpa för att förändra världen åt dem?
foto: Privat
