Låg ribba till trots, lyckas Söndagsrevyn vecka efter vecka saxa över publikens höga förhoppningar – utan darr på ribban.
Strax efter mörkrets inbrott på vintertidens (förlåt, ”normaltidens”) första dag, äntrade Söndagsrevyns upphovsmän, Axel Willman och Pontus Weibull Moberger, AF-borgens Nya Festsalens scen för att inleda det som skulle komma att bli den fjärde och sista Söndagsrevyn. Åtminstone för en överskådlig framtid.
Likt föregående söndagar är konceptet detsamma: För att stävja sin prestationsångest väljer upphovsmakarna på förhand att sätta ribban i knähöjd genom att endast ge sig själva en vecka att spåna fram ett nytt manus. En Uno-kortlek och slumpvis utvalda uppslag ur ett slitet, grönt lexikon senare har manusförfattarna genererat vitt skilda begrepp som Uppland, den afrikanska floden Zambezi, den brittiske författaren A.J. Cronin och risus sardonicus (en medicinsk term för stelkramp i ansiktets muskulatur) för att kickstarta igång tankeverksamheten.
På ett beundransvärt sömlöst vis lyckas revy-artisterna stöpa om dessa stolpiga stödord till dråpliga sketcher om PTSD-drabbade fältläkare, den arbetsmiljöproblematiska bristen på personal space i Sala silvergruva, Sjunde inseglet-pastischer på Afrikas savann och norsk litteraturs troll-fetisch.
Skratt på bekostnad av vårt grannland i väst är visserligen lågt hängande humor-frukt, men ensemblen håller en stolt slapstick-tradition vid liv, trots att vissa sketcher saknar en välbehövlig pun(s)chline. Något som i vissa fall räddas upp av en rekvisita-rik scendekor, som när kocken i TV4:s Nyhetsmorgon får avsluta en sketch med repliken ”Vilken soppa det här blev!” eller när den geniala Martin ”Bibbi” Persson får avsluta sketchen i Sala silvergruva med orden ”Hur ska vi komma ur denna tuben? Med en tuba!” för att sedan börja blåsa i en stor bastuba.
Liksom tidigare kritik från Lundagård, gör den påskyndande skapelseprocessen att manuset ofta sjabblas bort, vilket innebär att potentiella guldkorn vaskas. Upphovsmakarna har imponerande nog lyckats skapa ett koncept där manusbrister inte bara förlåts, utan stundtals uppmuntras, då det inte sällan ger upphov till uppfriskande improvisationer som bryter fjärde väggen. Därtill gör eventuella magplask inte lika ont när ribban medvetet ligger lågt.
”Rädda oss från det pretentiösa”, sjunger medlemmarna i avslutslåten, och den spontana och lättsamma approachen är revyn främsta tillgång. Men den fjärde revyn saknar dessvärre den första upplagans höjdpunkter: rycka undan mattan-plot twists och magkittlande balansgångar på den berömda PK-gränsen.
Det bestående intrycket förblir trots allt manusförfattarnas komiska uppfinnesrikedom. Det är en bragd att medlemmarna vecka efter vecka lyckas göra humor av så obskyra referenser som den norska författaren Olav Dunn, afrikanska floder och kronisk stelkramp. Just ”risus sardonicus” verkar dock inte ha lyckats inkorporeras i kvällens föreställning. Eller så är det just ett fastfruset leende på läpparna som har präglat aftonen, och som inte lämnar publiken förrän långt efter de lämnat AF:s lokaler.
