Debutromanen Männen i mitt liv blev en snackis när den kom ut i början av året. Mycket tack vare de explicita sexskildringarna och det kronologiska uppradandet av partners, med siffror i stället för namn. Succén kom som en chock för Sofia Rönnow Pessah.
– Jag trodde inte det fanns en chans i helvetet att den skulle bli utgiven, säger Sofia Rönnow Pessah och skrattar.
Jag träffar författaren på en barnvagnstät trottoar i Stockholms innerstad. Hon har solglasögon på sig och vinden på Skånegatan gör att hennes bruna lockar leker vid käklinjen. Det känns som vi redan har träffats, som om vi pratat om de mest intima saker. Så som det kan kännas när man träffar författaren till en roman man nyss läst.
– Off the record, men Stockholm är ju mycket vackrare än Malmö, säger hon på dov malmöitiska och ler.
Jag tänker att det är sant. Åtminstone om man bor på Södermalm.
Vi hittar till slut ett ledigt, vingligt bord på en uteservering.
– Det finns vissa erfarenheter som jag och Sonia delar, men det finns ingenting i romanen som jag skulle säga är en återgivning av min upplevelse. Valet av händelser är mer kopplat till att vilja problematisera en specifik fråga. Synen på kvinnan har varit utgångspunkten; att fånga gråzoner och vad det innebär.
Jag ber henne utveckla samtidigt som jag spiller kaffe på mina byxor. Vi dricker ur grunda koppar med tjock kant. En besvärlig modell, kommer vi överens om.
– Jag ville inte skriva boken för att göra ett individuellt nedslag, eller att rannsaka jaget. Snarare ville jag rannsaka strukturer och idéerna som florerar i samhället.
Hon började skriva på det som skulle bli Männen i mitt liv när hon pluggade i Lund.
– Idéen var att skriva om ögonblicksbilder från studentlivet. Jag vill att det ska kännas lite smutsigt och lite fult. Som en dagbok.
Berättelsen följer juridikstudenten Sonia. Från Lund, till utbytesstudier i Tyskland, till arbete på en tankesmedja i Stockholm. Sex är en stor del av Sonias liv, och driften leder henne både rätt och fel. Lusten är inte alltid central, ibland vill hon bara inte vara ensam.
Reaktionerna har varit många och Sofia Rönnow Pessah har flera gånger känt sig drabbad av läsarresponsen.
– Det känns skönt att få bidra till att göra världen lite mer komplex. Många kvinnor tror att de är ensamma om sina tankar och problem, men det är uppenbart utifrån den respons jag fått att det är en otroligt delad ensamhet. Det är mäktigt att få lov att initiera ett samtal om den kollektiva upplevelsen, säger hon med ett leende.
Sofia Rönnow Pessah växte upp i en akademikerfamilj i Malmö, med en spansk mamma som är läkare och en dansk pappa som är professor i praktisk filosofi vid Lunds universitet. Juridik ser hon lite som en kombination av föräldrarnas yrken.
– Pappa och jag har alltid diskuterat moral- och rättvisefrågor, mamma har alltid haft ett otroligt engagemang till sitt yrke. Att ha ett jobb jag brinner för har varit en självklarhet, säger hon.
Att det blev just asylrättsjuridik tror hon delvis beror på släktens erfarenheter från andra världskriget.
– En del av min släkt finns inte på grund av den tiden.
Hennes morfar tvingades lämna Grekland på grund av att han var jude, hennes farfar var en del av den danska motståndsrörelsen och flydde över Öresund till Sverige. Mormodern växte upp under spanska inbördeskriget, och mamman är född och uppvuxen i Francos Spanien.
Med andra ord bär hon idén om att människor har rätt till en fristad i blodet.
– Jag är en produkt av Europas mörka historia, mycket av det mina släktingar varit med om är kopplat till när man inte bryr sig om människoliv. På det sättet har asylrätten alltid funnits nära.
Just nu skriver hon på ett nytt projekt, och berättar att hon inte är klar med de teman som berörs i hennes första roman.
– Att fundera på hur samhällsstrukturer påverkar individuella val är kanske kärnfrågan i mitt skrivande, säger hon.
Jag undrar hur hon hinner vara både jurist och författare. Hon tror att det är just på grund av att juristjobbet är så pass krävande.
– När jag skrev Männen i mitt liv var det skönt att ha en hobby som krävde en viss intensitet. Det här är lite som att slappna av från de riktigt tunga ämnena i mitt jobb.
Att Sofia Rönnow Pessah var jurist lärde jag mig först efter jag läst romanen. En kombination inte helt utan tvivel. Hon berättar att om hon vetat hur uppmärksammad romanen skulle bli, hade hon tänkt mer på eventuella konsekvenser.
– Det kan ju bli lite konstigt ibland när jag sitter på ett möte med någon högt uppsatt jurist och de säger ”kul med boken!”.
Hon blir fortfarande ställd när jurist- och författarrollen korsas, men det har inte inneburit någon nackdel för henne. Tvärtom.
– Flera juriststudenter har sagt att de tycker att det är så skönt att man inte behöver vara sitt ”jurist-jag” hela tiden. Att det är befriande att man som yrkeskvinna får lov att testa något annat, till exempel kultur. Att man får lov att vara komplex och flerdimensionell. Att inspirera till att inte behöva kompromissa, att få lov att vara en hel människa.
