Varför ägna tid åt att planera, när inget blir som vi tänkt oss ändå?
Varje minuts planerande sparar sex minuter i genomförande, säger en bekant till mig. Ett tankeexperiment: Jag räknar ut att det skulle ta ca 87 600 minuters planering för att spara ett helt år, enligt samma resonemang. Skulle jag i så fall kunna kartlägga året genom att tillbringa så många minuter på att planera det? Hur många dagar skulle jag behöva ägna åt planering för att utstaka resten av mitt liv?
Många gånger har jag önskat att jag kunnat styra framtiden. Kontrollera ödet genom att föreställa mig vilka riktningar varje livsval inbringar. Funderat över vilka kausala samband som följer av x och y. Det har alltid avlöst en stark känsla av maktlöshet.
För många studenter spelar planerandet en betydande roll. Det tar sig i uttryck genom allt från harmlösa att-göra-listor och noga ifyllda kalendrar, till minutiöst utstuderade inre mallar över framtida yrkesbana och familjesituation. Det är där planeringen börjar bli farlig.
Missförstå mig rätt: drömmar om framtiden är såklart något att värna om. De sporrar oss att kämpa och möjliggör för oss att göra val som leder oss i den riktning vi vill. Men när drömmar övergår i statiska mål från vilka alla avvikelser framstår som misslyckanden, har vårt planerande legat oss i fatet.
När livet går emot oss kan det kännas nära till hands att fundera över hur vi hade kunnat hindra det inträffade. Men den som i egenskap av människa tror att hon kan kontrollera sitt eget öde genom att skissera upp framtidens alla tänkbara utfall har axlat en omöjlig roll. Planerandets antites utgörs nämligen av livet självt, och allt det vi aldrig kunnat förutspå: Ett förhållande som spricker, ett möte med någon vi bestämmer oss att dela livet med, en pandemi som försätter en hel värld i undantagstillstånd.
Allt flyter, som den grekiske filosofen Herakleitos menade. Du kan inte stiga ned i samma vatten två gånger; för ingenting blir någonsin som vi hade tänkt oss. Det är lika delar den mest kittlande och den mest skrämmande sanning vi har att förhålla oss till. Därtill får den vår så omsorgsfulla planering att framstå som ett spill av tid.
För det fina i livet har sällan en att-göra-lista att tacka, utan tillfälligheter över vilka vi har förhållandevis lite makt. Kanske borde vi fråga oss: hur många minuter av att leva livet sparar vi på att inte försöka planera det?
