500 sökande, tolv utvalda. Pilotstudenterna på Trafikflyghögskolan i Ljungbyhed erbjuds universitetets kanske mest exklusiva, överlägset dyraste och avgjort mest rafflande föreläsningar. Men under nästa år taxar studenterna ut sina plan för sista gången. Universitetet har lyft sin hand från utbildningen som lämnar hangarer och flygledartorn för en annan destination.
Jan Sjöström, lärare på Trafikflyghögskolan i Ljungbyhed går lugnt och metodiskt igenom punkterna på checklistan. Finns all säkerhetsutrustning på plats i cockpit? Fungerar headset och kommunikation? Punkterna prickas av en efter en. Bredvid honom sitter Anna Renvall. Just den här dagen genomför hon tillsammans med sina fem kursare Staffan Hardie, Viktor Karlsson, Jacob Kähäri, Davin Zvorc och Malin de Verdier det första flygpasset på pilotutbildningen.
– Det känns lite spänt men mest spännande. Det är ju det här man har väntat på, säger Anna Renvall.
Jan sjöström vrider om startnyckeln. Propellern börjar snurra till ett kraftigt brummande ljud och lukten av avgaser sprider sig över området. Nya punkter på den färggraderade checklistan tar vid. Håller motorn rätt varvtal? Är radiofrekvensen rätt inställd? Finns det tillräckligt med bränsle för den beräknade flygturen? All data läses av från en digital display som är placerad i mitten av instrumentpanelen. Dörrarna stängs. Planet taxar ut på startbanan.
Motorljudet ökar och en kort stund senare lättar planet med Jan Sjöström och Anna Renvall bakom spakarna. Strax efter startar också planet med studenten Staffan Hardie och läraren Jan-Erik Magnusson. De följer samma rutt som Jan Sjöström och Anna Renvall.
– Vad tyst det blev, säger Malin de Verdier.
Hon och de fyra andra studenterna får vänta ytterligare cirka en timme innan det blir deras tur att äntra cockpit. Klockan är strax efter nio på morgonen. Eller sju, beroende på om man utgår från vanlig svensk tid eller utc, universal time coordinated, den tidszon som all flygtrafik använder sig av. Solen skiner och reflekteras i hangarer och flygledartorn. Vinden är minimal.
En timme tidigare har studenterna samlats i en av skolans lektionssalar. Jan Sjöström slår på datorprojektorn och via Luftfartsverkets hemsida, där det rullar väderprognoser timme för timme, dygn för dygn, konstaterar han att väderförhållanderna är perfekta för den kommande flygningen. Den övriga flygtrafiken i området kommer också att vara begränsad.
– De enda som kommer att vara ute är ett gäng med segelflygare. Så det ska inte vara något som stör oss, konstaterar Jan Sjöström.
Genomgången fortsätter och på whiteboarden ritar han upp vilken rutt som gäller under dagen. Men även vilka moment man ska gå igenom.
– Utöver själva flygningen ska vi se hur planet beter sig när man stänger av motorn, ni kommer att märka att det flyger utmärkt då också. Vi ska även göra två landningar, en med motor och en utan. Annars kan jag bara säga att ni ska ta tillfället i akt att njuta av den här dagen. Det är vad vi kallar en målbildsflygning. Ni har inga krav på er alls, säger Jan Sjöström.
Studenterna lyssnar uppmärksamt. Alla har ritat in dagens rutt på sina kartor. Flygturen kommer att vara i 50 minuter och genomföras i grupper om två.
Alla reser sig och lämnar lektionssalen. Längs korridorens väggar sitter foton av tidigare avgångsklasser från flygskolan. Elever med hockeyfrillor och glasögon från 1980-talet blickar ned på oss. Strax utanför hangaren står de två flygplan som ska användas under dagen. Solen blänker i de vita flygplanskropparna av glasfiber. Det har blivit dags för en yttre säkerhetsbesiktning. Eventuella skador från tidigare flygningar gås igenom och man ser till att samtliga roder är intakta.
– Om ni hittar någon skada ska ni rapportera det till teknikerna. Vissa skador kan vi flyga med, andra måste åtgärdas på en gång, säger Jan Sjöström.
– Hur är det med fågelkollisioner, det finns ju ganska gott om dem här, undrar Malin de Verdier.
– Det får man se upp med. Det kan räcka med en fågelkollision för att det ska bli skrot av planet. Det är inte så mycket man kan laga i glasfiber. Men vad jag vet har vi aldrig varit med om krascher på grund av fågelkollisioner.
– Kommer vi att få tvätta planet, frågar Viktor Karlsson.
– Jodå. Ni ska få utbildning i tvätt, men inte just i dag
Tvätt och fåglar. Vanliga funderingar och frågor i sammanhanget. Frågor som ställs av studenter i ett ganska trist och tråkigt samhälle i Skånes inland. Men för att få komma just hit, och ställa just de frågorna, har vägen varit lång. Mycket lång. Varje år söker mer än 500 personer till Trafikflyghögskolan i Ljungbyhed. Av dessa antas tolv. För att avgöra vilka som kommer in används olika tester där samarbetsförmåga, simultankapacitet och logiskt tänkande sätts på prov. Slutligen kallas 80 personer till intervju varav tolv antas till utbildningen.
– Ja, jag kan ju säga som så, att jag fick inte mycket gjort på jobbet samma dag som jag fick besked om att jag kommit in här, säger Staffan Hardie.
– Min mamma öppnade mitt brev när jag var på jobbet, hon anade väl vad det gällde. Så jag fick den informationen muntligt via telefon, berättar Malin de Verdier.
Det är fyra dagar kvar till första flygtillfället och första gången som vi träffar studenterna. Inhämtade teoretiska kunskaper ska snart sättas på prov. Eller det är snarare just det de inte ska.
– Nej, det är nog tur att det inte är så. Då hade blivit, oj, det var visst inte alla studenter som kom tillbaka, gick inte så bra det här, säger Davin Zvorc och skrattar. Under första flygpasset är det läraren som har hand om större delen av flygningen. Varefter som lektionerna blir fler får studenterna göra mer avancerade manövrar.
– Tanken är mest att vi ska få känna på det hela, få en idé om hur det är att spaka planet. Det är inget ansvar och det är egentligen inget som kan gå fel, säger Viktor Karlsson.
För honom och tre andra av de sex studenterna blir utbildningens första flygpass också första gången de sätter sig i cockpit. Staffan Hardie har flygcertifikat sen tidigare och Davin Zvorc har flugit cirka tolv timmar. Men utbildningen har gett dem en gemensam grund. Under fyra veckor har bland annat meteorologi och ledarskap stått på schemat.
– Jag tror det har gjort mycket för att svetsa samman oss. Det känns som vi känt varandra länge även om vi bara pluggat ihop en månad. Fast nu vill man ju börja flyga, innan har vi mest tänkt flygning, säger Jacob Kähäri.
Den åsikten delas också av de övriga fem. Även om alla har olika anledningar till att de vill bli piloter så är det flygningen som lockar.
– Det känns ju betydligt mer spännande än spänt. Jag har velat bli pilot sen jag började med fysik på högstadiet och sen har min mamma jobbat som flygvärdinna. Det har alltid funnits där på något sätt, berättar Anna Renvall.
– Det är väl inte så konstigt att man vill bli pilot. Världens vackraste kontor ingår och det är alltid sol på jobbet, fyller Jacob Kähäri snabbt i.
Planet flyger in över Ljungbyheds flygplats. Landar utan motor och lättar sedan på nytt. En stund senare landar planet återigen och rullar fram till hangaren. Jacob Kähäri och Viktor Karlsson hoppar ur planen. Stora leenden breder ut sig över deras ansikten. Studenterna samlas i allrummet i deras korridorsboende. På en bänk en bit från det runda bordet ligger en flygtidning.
På anslagstavlan sitter bilder av flygplan.
– Det snackas ju ganska mycket om flyg och flygplan. När jag tog flyget hem till Stockholm så kollade jag hur klaffar stod på planet när vi startade och landade säger Malin de Verdier.
Hennes första flygtillfälle ligger bara några timmar bakåt i tiden.
– Det kändes egentligen inte så speciellt. Och det var just det som var häftigast. Allt var väldigt naturligt. Innan har det alltid känts som att jag inte har en aning om hur någonting funkar, allt har bara varit teori. Vi har inte ens sett planen. Nu föll allt på plats, säger Malin de Verdier.
Anna Renvall beskriver den första flygturen som att köra båt.
– Jag har gjort det en del innan och likheterna var ganska stora. Särskilt när man svängde, säger hon.
Under de tre kommande veckorna blir flyglektionerna många och intensiva. Utöver det ingår också en stor dos teori, bland annat cockpitkännedom och navigation. Efter den perioden väntar första ensamflygningen.
– Det är nog egentligen den som det snackas mest om. Första ensamma flygningen är ju en viktig grej. Det går inte att be om hjälp när man sitter själv i planet säger Viktor Karlsson.
Men soloflygningarna är bara ett steg på vägen mot att bli pilot. Staffan Hardie menar att studenterna just i det läget har kunskaper som räcker för att starta och landa planet. De praktiska och teoretiska kunskaper som krävs för att bli pilot kommer dels att byggas upp under ett och ett halvt år i Ljungbyhed. Dels via tre månaders simulatorflygning i Schweiz och 20 veckors praktik på ett flygbolag under 10 månader. Efter 2,5 år väntar alltså yrkeslivet.
– Just nu är arbetsmarknaden ganska svår, det är en konjunkturkänslig bransch. Så man får hoppas att det har vänt när vi är klara, säger Staffan Hardie.
Alla har olika drömmar och mål när de avslutat utbildningen. För Jacob Kähäri är en anställning med stationering i Göteborg det som lockar mest.
– Jag kommer från Göteborg och vill gärna bo där sen. Flygbolaget som vi ska göra praktik på ligger där så det känns som ett bra utgångsläge, säger han.
För piloter finns också möjligheter till en internationell karriär som sträcker sig över världens flygplatser. Och den möjligheten vill Viktor Karlsson utnyttja.
– Min dröm är nog att landa på en stor internationell flygplats på natten när det är mörkt och alla lampor är tända, säger han.
foto: Andreas Lindbäck
