Lunds nya kläder

I Lunds ansökan om att bli Kulturhuvudstad 2014 talas det vitt och brett om att barriärer ska raseras, att nya mänskliga möten ska uppstå samt något som kallas ”den femte friheten”. I dagarna avgörs om titeln faller på Lund eller konkurrenten Umeå. Frågan är om det spelar någon roll?

I den österrikiske författaren Robert Musils berömda roman Mannen utan egenskaper planeras en manifestation för att återupprätta den österrikiska storhetstid som efter första världskriget tappades bort i de nya tidernas vimmel. Svepskälen för denna ”parallellaktion”, som målet för de ivriga förberedelserna kallas, är lika närvarande som en konkret innebörd av aktionen är frånvarande.

Under devisen ”för det gemensamma målet” visar sig det stora projektet vara inget mer än en spelplats för personliga intressen. Och ungefär som i mardrömmar där det mest meningslösa känns som det allra viktigaste, mår du illa av det hela.

Just så känns det också för den som läser om den arbetsiver, som med anledning av Lunds kulturhuvudstandsansökan, på sistone vikarierat för den gamla vanliga pärm- och mappledan i kommunkontorets kulvertar. Lunds ansökan är nämligen inget annat än stadens egna lilla parallellaktion.

Precis som det skrangliga kejsarriket Robert Musil beskrev då, är Lund nu också en plats förföljd av ett nostalgiskt eko från de framgångar som alltid ligger bakom staden, men sällan framför den. Med ansökan om titeln Kulturhuvudstad 2014 verkar man mest vilja få staden att återigen ha varit, i stället för att helt enkelt låta den vara.

Hyckleriet är inte heller det särskilt svårt att peka ut för den som nu missat det. Plötsligt avsätts många dyra miljoner varje år till arbetsområdet kultur – men i den definition av det lilla ordet som används exkluderas det som antagligen är Lunds enda verkliga kulturliv, det som lever genom strömmen av runt 30 000 kreativa studenter. Denna nya kulturbudgetering ska med andra ord ske simultant med att nästan alla studentförankrade kulturverksamheter hotas av nedläggning på grund av haltande ekonomi.

Ett litet smakprov på modern lundensisk kulturpolitik fick man då en av projektledarna, Richard Willford, i P1 spekulerade kring Lund som Nordeuropas centrum för kyrkoopera. Samtidigt har pengarna för den årliga lilla julkonserten i Domkyrkan dragits in, med resultatet att vokalisterna numera får ställa upp helt ideellt. I en annan del av staden fick Lunds studenters filmstudio lägga ner sin löpande verksamhet under fjolåret då ingen kunde sticka till ett par hundra tusen. Men det är väl sånt som händer när kulturnämnden måste budgetspara 11 miljoner.

Själva ansökan, som till utseendet skulle kunna vara ett examensarbete på någon ljummen högskola norr om polcirkeln på en kvällskurs i creative-någonting, är naturligtvis ett litet mästerverk av kulturpolitiska floskler. Under helvetica-typsnittets beskydd förklaras det att barriärer är dåliga, att mänskliga möten är bra, gräsrotsrörelser nyttigt, ungdomar viktiga etc. Man vet också att det mest kulturella som finns är tatueringssubversiva människor som tillbringar dagarna på kaféer där det går att läsa senaste heta numret av tidskriften Vice. Därför är också halva Café Arimans interiör, personal och stammis-stab med precis noggrannhet dokumenterad i de överexponerade fotografierna. Allt för att ge Bryssel en uppfattning om precis hur kulturellt Lund kan vara, bara man vill.

En annan ansökan hade inte ens behövt en hel sida men ändå träffat närmare målet. Den hade inte behövt hälften av den nuvarandes budget men antagligen ändå haft dubbelt så stor betydelse för Lund som kulturstad. För några miljoner per år kan man nämligen hålla sig med både en konstnär in residence med kinesiskt namn som ”utforskar gränszoner” eller något liknande. Och ännu bättre en, håll i er nu, fast anställd ensemble på stadsteatern, något som Lund, till skillnad från Dalateatern, inte har. Kanske inte mycket, säger någon, men ändå mer än det som nu är utlovat, nämligen en ”femte frihet” – under ett år.

Den stora aktionen för kultur som nu förbereds i din närhet kommer alltså visa om ett begrepp som ”den femte friheten” kan betyda någonting överhuvud taget. Än så länge är tyvärr till och med ett ord som ”parallellaktion” snäppet bättre.

Däremot kommer kulturhuvudstadstiteln inte göra någon säker på att den unika sorts kulturverksamhet som alltid utmärkt Lund, men som också alltid tagits för given här, kommer överleva.

För Lunds kultur måste i slutändan vara novisens kultur, där steget mellan lek och profession ges den sällsynta trygghet som skuggan av ett stort universitet och slappa studier erbjuder. Att Smålands nation låter ditt ostämda band spela för en ensiffrig publik, att Galleri Pictura kan tänka sig ställa ut din rätt löjliga konst, att Ordkonst publicerar dina brandfarligt torra essäer, eller för den delen att den här tidningen fortsätter ge utrymme åt en artikel om kultur. Lunds nya kläder kommer nog framförallt imponera på skräddarna själva.