Nyss avgångna Lundagårdsredaktörer som sömnlöst gled över till Sydsvenskan. Wouldn’t you? Arbetade (oorganiserat) för studenterna, trots studenterna. Siktade på guldspade och årets bild, uppnådde intervjubojkott från de förenade nationerna. Stal papper.
Viktor: Opolitisk (dvs allmänborgerlig) stockholmare som kom från Värnpliktsnytt till Lund för att nästla sig in på Lundagård. Nästlade sig in på Lundagård och gjorde tidning med tonårspatos, ostyrigt hår, skryt och Per Gessle-romantik. Motto: ”Ska det göras fel ska det göras kontinuerligt.” Emma: Urlundensare som var på tidningen i närmare ett decennium. Kan nån kan Emma. Senfärdig men digital och kontrastrik styrde hon bland bilderna med lurig uppsyn. Motto: ”Hur mycket socker kan man lösa i en hink vatten?
Q kvad diakitetiskt med anledning av att redaktörskollegorna redan kommit så långt det går att komma i Journalistsverige och att vägen till Sydis är kantad av goda föresatser:
Jag vaknar och läser vad jag skrivit igår
jag fäller en tår, jag vill ju bara läggas på bår,
för allting som där står är småstadsjidder, jamän,
och att villor är dyra i Professorsstaden.
Så jag hatar trafiken och brottsstatistiken
jag börjar att sakna studentpolitiken.
För i AF-borgen var min penna vässad.
Nu krymper rummet och min chef är stressad.
The toppen is nådd!
Hur långt kan man gå?
Hur vasst kan man skriva?
Hur högt kan man nå?
Kändes så ljuvligt innan men det börjar bli lite sämre nu, min vän.
Om jag tappar taget och tröttnar helt får jag frilansa igen.
Jag tänker Bonniers, Bonniers, Bonniers.
Jadå, jadå, jadå, jadå
