Olika arter gynnas i olika miljöer, och socialt vanföra nattugglor frodas i det nya distanserade klimatet, menar Ebba Frid.
“Jag är skeptisk till den här tvåmeters-regeln. Jag längtar tillbaka till min gamla vanliga femmeters-regel!” Citat från – korrekt gissat – en pappa. Närmare bestämt min.
Jag delar delvis den reserverade läggning som ligger till grund för detta skämt (som jag, en lojal dotter, finner originellt och kul). Därav kan jag inte frånse den ljusa sidan av pandemirestriktionerna. Ta guldkornet zoom-seminarier, till exempel. Precis som du, hatade jag det i början, gillade inte att se mig själv på webcam och påminnas om att jag har ett utseende, som dessutom är konstant exponerat. Usch.
Sedermera har jag nått den lite normavvikande slutsatsen att jag älskar Zoom. Jag förespråkar rentav ett post-pandemiskt Zoom-paradigm. För oss nattmänniskor är Zoom-föreläsningar det enda sättet att kunna närvara före klockan 11 på morgonen, eftersom det låter oss kringgå momentet där vi ofta fallerar: Upprätt ställning från sängläge. Inte längre ett problem. Jeans, kallprat i kaffekön, smink, basal hygien – avvecklade! Smink är förstås sällan ett krav IRL heller, men jag gillar att sminka mig för min egen skull, då det tillfredsställer mitt totala beroende av att bli uppfattad som attraktiv av min omgivning. Webcam-upplösning gör underverk för porerna.
En ännu större lättnad med social distans är att det medför eliminering av fysiska hälsningsritualer. Typ, korrekt val av kram eller handskakning, le på rätt ställe, fråga rätt frågor. Min inkompetens inom det fältet orsakar regelbundna fiendskap och incidenter. En traumatisk pubkväll på Ariman, exempelvis, skulle jag stifta bekantskap med en tjej jag inte träffat tidigare. På grund av högstadiebetingad fobi mot snygga tjejer hann ett långt, tafatt introsamtal äga rum utan att jag upptäckte att hon hela tiden hållit fram en obesvarad hand.
Detta insåg jag först när hon timmar senare aggressivt konfronterade mig med frågan om jag hade något emot att skaka hand med vissa människor. Kvinnan i fråga var ju uppenbarligen komplett galen. Ändå var expliciteten välkommen, för oftast svävar jag i ovisshet kring varför jag ständigt blir tydligt oomtyckt vid förstagångsmöten. Någon annan förklarar missarna i efterhand, när tillfället att anföra ett försvarstal är förbi. Korrekta introduktionsmanér, som tydligen är ett avgörande obligat, neutraliserar konsekvent min annars övervinnande charm (tyvärr odokumenterad eftersom inledningsmomentet hittills aldrig lyckats).
Men, men, men – som vindarna har vänt! Kram-och handskaksfanatikernas moraliska käpphästar är konfiskerade av Folkhälsomyndigheten på obestämd tid. Varken de eller gylfbyxor kan längre hålla mig ur mitt esse.
Jag ser fram emot ett slut på pandemin, såklart, jag är inte ett monster. Men sociala restriktioner?
Ingen brådska.
