Om Lundagård

Lundagård ägs av studentkårernas samarbetsorgan Lus (Lunds universitets studentkårer). Efter beslut av Lus och Lunds universitet får samtliga studenter och anställda vid universitetet tidningen. Det går också bra att prenumerera enskilt. Läs mer under fliken Prenumerera.

1. Adressen vi får ut från Ladok stämmer inte.
– Eftersändning räcker inte för att Lundagård ska komma fram.
– Sätt ut ditt namn på brevlådan.
– Ange lägenhetsnummer och våning/uppgång i din adress.
– Om du bor i andra hand – ange c/o i din adress.

Om du vill avbeställa din prenumeration på papperstidningen, skicka ett mejl till isak.aho-nyman@lundagard.se med dina kontaktuppgifter: namn och adress (postadress, eventuellt lägenhetsnummer, postnummer samt postort). OBS! Vid oanmäld flytt kommer du att få tidningen på nytt.

Det är inte möjligt att avbeställa sin prenumeration på Lundagård som boende på ett av AF-Bostäders studentboenden. Detta beror på att tidningen delas ut automatiskt till alla studentboenden.

Lundagårds tre redaktörer väljs på två år av ägarna Lunds universitets studentkårer (Lus). Varken Lus eller tidningens styrelse (som väljs av Lus och tidningens medarbetare) har rätt att påverka det redaktionella innehållet.
Tidningen ska dock följa de här generella riktlinjerna:

”Tidningens främsta uppgift är att bevaka och granska Lus och de enskilda medlemskårernas verksamhet, övriga studerandekårer, studentnationer, studentföreningar samt Lunds universitet. Dessutom har tidningen i uppgift att bevaka för studenterna viktiga händelser och skeenden både nationellt och internationellt.”

Så började det

Den 26 mars 1920 kom det allra första numret av tidningen Lundagård ut. Så här presenterades den nya tidningen i ”Anmälan” på förstasidan:

”Lundagård vill bliva ett språkrör för alla intressen, idéer och strävanden, som göra sig gällande inom Lunds studentkår. […] Helt naturligt skall tidningen ägna den största uppmärksamhet åt studentkårens angelägenheter, åt nationslivet och åt de olika studentföreningarnas verksamhet. Men därjämte vill Lundagård bliva ett forum för diskussion i tidens religiösa, kulturella och sociala frågor. […] Lundagård vill även ägna uppmärksamhet åt nya företeelser på det litterära och konstnärliga området och giva plats för skönlitterära bidrag av värde. Den vill slutligen efter förmåga upprätthålla den studentikosa anda, som trots alla tidens slagskuggor lever kvar med oförbrännerlig livskraft. […]”

I denna anda har tidningen också getts ut sedan dess – men innehållet har skiftat:

Guldåldern

På 20-talet innehöll Lundagård litterära bidrag, debatt och anekdoter. Skribenternas ledord var kvickhet och både studentvärlden och tidningen präglades av ett stort litterärt intresse. I hela 17  nummer debatterades om Pär Lagerkvist eller Vilhelm Ekelund skulle få ett författarstipendium som delades ut av studenterna.

År 1938 valdes den första kvinnan in i redaktionen: Britt G Hallqvist. Men de mest kända namnen från de första decennierna är nog Hjalmar Gullberg, poet, och Ivar Harrie, Expressens första chefredaktör, som båda var redaktörer i början av 20-talet.

Andra världskrigets skugga

Inställningen till Tyskland och nazismen skiftade på Lundagård mellan slutet av 30-talet och krigsslutet år 1945. Tidningen var främst antinazistisk, men två perioder är kända som tveksamma:

I ett nummer 1939 kallades debatten på det kårmöte som röstade genom en resolution mot att Sverige skulle ta emot utländska läkare som flydde från Tyskland för ”saklig” och ”värdig”.

År 1942 avsattes redaktionen med tidningens första kvinnliga redaktör, Magnhild Rydén, sedan Lundagård publicerat en mycket lam, närmast förstående, protest mot att rektorn för Oslo universitet fängslats av den tyska occupationsmakten.

Andra redaktörer, som Jöran Mjöberg och Allan Fagerström, är däremot kända för att vara starka motståndare till nazismen.

I gamla spår

Att världen runt omkring förändrats märktes inte så mycket i Lundagårds spalter under slutet av 40-talet. Tidningen fortsatte att skildra det klassiska studentlivet. En viktig förändring kom 1943, då tidningen blev obligatorisk för studentkårens medlemmar.

På 50-talet fylldes tidningen av litteraturdiskussioner, recensioner och alster av främst lokala författare, som Majken Johansson och Anna Rydstedt.

Bland de mest kända redaktörerna från perioden finns Hans Alfredsson, senare underhållare, författare, filmregissör och mycket mer, och Gunnar Fredriksson, som bland annat blev chefredaktör för Aftonbladet.

Uppror

Med 60-talets intåg började Lundagård förändras mot en mer journalistisk tidning, bland annat genom Bengt Göransson, som varit yrkesverksam journalist redan innan han blev redaktör. De politiska strömningarna i samhället började också märkas i tidningen. Lundagård uppmanade till insamlingar till Hanois befolkning och undersökte vad professorerna tyckte om Vietnamkriget. År 1968 blev redaktören Per Gahrton anmäld när han publicerade en pamflett för värnpliktsvägran på förstasidan.

1970 avskaffade Per Lysander Q-versen, som dock kom tillbaka efter några år. Sven Unger hann däremot inte ens ge ut ett nummer innan han avsattes som redaktör – han var liberal, medan kåren styrdes av vänstern.

Nyhetstidningen

Under 80-talet recenserade Lundagård konserter och gjorde temanummer om allt från nynazism till jämställdhet. Först 1989 valdes Lundagårds tredje kvinnliga redaktör, Anna Alsmark, sedan dess har ungefär hälften av alla redaktörer varit kvinnor.

Per Gunnar Holmgrens redaktion lekte med formatet och tryckte en hel tidning som ett uppkopierat kollegieblock och ett annat nummer som en lång Q-vers. De gav också ut Lundagårdsparodin Hundagård.

I början av 90-talet började tidningen göras på dator i stället för att klippas och klistras ihop – och de sena nätterna på tryckeriet byttes mot dito på redaktionen. I samma veva gjordes formatet om, pappret blev mer dagstidningslikt och antalet nummer skars ner kraftigt. Anledningen var att redaktören PM Nilsson ville förbereda Lundagård för kårobligatoriets avskaffande, som dock inte blev av den gången.

Men samtidigt blev Lundagård också en verklig nyhetstidning, som granskade kårerna, universitetet och studentvärlden. Och i den andan har tidningen levt vidare in i 2000-talet.

Källor: Lundagårds jubileumsnummer: nr 4/2000 och nr 5/2005, samt Lundagård 1920-1995. Boken om tidningen, red: Anna Alsmark, Per Lindström, Petter Lönegård & Jan Mårtensson

Som hårt ideellt arbetande student är man värd all belöning man kan få. Det tycker inte minst gamle Lundagårdsredaktören Marko Wramén (1994) som därför har instiftat ett stipendium som alla Lundagårdsmedarbetare kan söka. 

Vad ger stipendiet? En välförtjänt långhelgs total paus från arbete i en europeisk storstad. Fem dagar och fyra nätter där boende och resa är betald. En kompis eller partner får så klart också följa med, men får bekosta resa och boende själv.

Vilka får söka? Alla medarbetare på Lundagård. Det här är ingen tävling i vem som har gjort kvantitativt mest – du får söka stipendiet oavsett hur många eller hur stora jobb du har gjort. Det enda som krävs är att du som medarbetare kan motivera vad just du har gjort som gör dig värd stipendiet. Visa ett eller flera tillfällen där du visat just lekfullhet, mod eller briljans.

När sker resan? När det passar dig. Helst i juni, juli eller augusti när det inte finns några tentor att bry sig om. För tillfället bor Marko med sin fästmö Anna i Prenzlauer berg i Berlin, Tyskland, och det är även dit resan går i år! Gör vad du vill i fem dagar. Spela pingis i en pingisbar, spatsera på Unter den Linden, parta loss på Berghain – gör vad du vill utom att jobba. Det här är en rekreationssemester.

…och vem är Marko Wramén undrar ni? Frilansfotograf och skribent. Marko gick till redaktörsval för Lundagård med motiveringen ”Jag vill endast göra sånt jag tycker är kul”. Gick ganska bra. Har därefter kombinerat valobserverande i Kosovo med jobb i Bryssel och fotograferande runt om i världen. Skriver i dag resereportage för Expressen och driver ett produktionsbolag.

Q
Q är ett stående inslag i Lundagård sedan tidningens första år, 1920. Bara några få år på 1970-talet ströks den hemlighetsfulla häcklaren ur Lundagårds repertoar. Q är en satirisk skildring i ord och bild, ofta av en person som slutar på någon post i Lunds studentvärld men stundtals även av rikskända personer eller fenomen.
Verserna bygger ofta på kända förlagor inom poesin. Bland dem som skrivit Q-verserna finns Hjalmar Gullberg, Frans G Bengtsson och Hans Alfredson. Alla verser undertecknas dock endast med ”Q” som står för latinets ”quis” (vem).

Quatten
Lundagårds symbol, quatten, har vakat över redaktionen ända sedan mitten av 20-talet. Den första gipskatten skänktes till redaktionen av akademiskämtaren John Tandberg, som låtit gjuta av sin städerskas, änkan Nilssons, byråprydnad.
Det är tradition att alla före detta redaktörer föräras en egen quatt att ha på byrån, men de gjuts numera av från en kopia. Den ursprungliga redaktionsquatten försvann nämligen spårlöst i slutet av 1983 och återfanns aldrig.

Skvaller och satir
Q är inte det enda osignerade och satiriska inslaget som förekommit i Lundagård.

Kritiska hörnan eller ”slasken” är en av Lundagårds längsta vinjetter och tillkom redan på 20-talet. Här rymdes anekdoter, parodiska dikter, ordvitsar och sågningar av kårpolitiska möten – alla i en satirisk ton.

Kårkrönikan var elak och ironisk i kortform. En känd natt 1949 satt redaktören Jadwiga P Westrup med en flaska rödvin som sällskap och målade över ett stycke i kårkrönikan. Tyvärr utan effekt, för dagen efter erbjöd Thomandersgossarna sig att tvätta bort tuschet för 25 öre – det var nämligen vattenlösligt. Vad stod? ”Det ryktas att professor Lombard har så gott som full kompetens för ordförandestolen i hyrestanternas uppskörtningsförening”. Redaktörens far hade bett henne att stryka stycket, eftersom han hade kontakter med professorn.

Tant Rysdahl svarade på läsarfrågor i slutet av 80-talet om allt från meningen med livet (”det verkar inte alltid vara mödan värt att ens tänka på det”) till om det var lärarfjäsk att lussa på institutionen (”Ärligt talat ja. Men se bara till att lussekatterna räcker till samtliga och särskilt till professorn”) i samma tvärsäkra ton.

Tant Skvaller/Tant Skvalher kände till allt som skedde i studentvärlden och delade gärna med sig av sin vetskap från 1998 till 2004. Sedan försvann hon tyvärr under en rojalistkonferens i Monaco och lämnade bara en samling krukväxter och pudeln Pompe efter sig.

Morrhoppan häcklar numera studenterna och deras värld i bitsk ton. Emellanåt har hon tagit sig ton som en en överklassdam i sina bästa år, emellanåt som killen i korridoren bredvid.

Tidningen Lundagård delas ut av CityMail, Postnord och Universitetsposten. Om du upplever problem med utdelningen av tidningen Lundagård i ditt bostadsområde, kontakta Lundagård på isak.aho-nyman@lundagard.se. Glöm inte att skriva din adress och beskriva problemet, så ska vi försöka hitta en lösning.