Vad är vardagsrasism?

Förra hösten samlades Sveriges antirasister i massdemonstrationer mot ett nytt riksdagsparti. Nu vänds blicken mot den rasism vi möter i vardagen. Lundagård letade upp tre personer som tänkt mycket kring det – och inte minst i Lund.

 

Carina Tigervall: Jag tänker att vi fattas ord för att prata om viss rasism. Rasbegreppet avskaffades i Sverige på 60-talet. Det fanns en optimistisk framtidstro, att om vi inte pratar om ras så försvinner rasismen. Nu har utseende fortfarande betydelse för hur folk behandlar varandra, men vi kan inte prata om det för det är förbjudet. ”Du som har en annan etnicitet”, kan man säga till någon som är adopterad. I USA använder man både ras och etnicitet. Jag försöker inte sälja in rasbegreppet, men det finns en begreppsförvirring i Sverige.

Lillian Bailey: ”Jag är ju färgblind.”

CT: Precis. Färgblindheten är ideologisk, man vill vara färgblind.

LB: Jag har förstått att det anses politiskt inkorrekt i intellektuella kretsar, men jag har aldrig haft något problem med att säga ras. Som uppväxt i Sverige med afrikanskt ursprung har jag upplevt att det inte går att problematisera kring vardagsrasism utan att använda sig av det begreppet.

Maria Chowdhury: I alla fall vill man ju ofta ha mångkultur och tänker sig att de här människorna ska berika. Då exotiserar man folk med annan hudfärg eller etnicitet, men på olika sätt. Jag har indiskt påbrå, det uppfattas som en ganska intressant kultur. Folk kanske har varit i Indien, tycker om indisk mat, ställer frågor kring det. Män med iranskt påbrå kanske snarare utsätts för terrorassociationer.

CT: Det är intressant att gå till kulturyttringar för att se hur vi skapar de bilderna. För bara ett par år sedan såg jag en tv-serie, var det Kronprinsessan den hette? Det var den där typiska framgångsrika tjejen som ville göra karriär och så var det pappan och farbröder som skulle stoppa henne. Där kunde man se rent fysiskt att ju ondare den här farbrodern var, desto större näsa och desto tjockare ögonbryn. Han som var snäll och tvekade hade liten näsa, den elaka såg ut som den bild vi idag förknippar med terrorism och onda muslimer.

LB: Var serien tecknad, eller?

CT: Nej, nej! Och i början av 2000-talet kom det många filmer på temat tjejen som ska gifta sig och inte skaffa svenska pojkvänner. Har ni sett Vingar av glas? Den här tjejen som vill vara svensk och ha Alexander Skarsgård som pojkvän, hon är smal och jättesnygg. Syrran som ska gifta sig med kusinen är svulstig och har mycket större näsa.

MC: Det är så problematiskt med de här etiketterna. De finns såklart för vita svenskar också, men där går det att växla mellan dem lättare. Har du din vithet i hyn, har du en lite större frihet. Du kan få ha en avvikande sexualitet, till exempel. Har du inte den, avviker du redan med din mörkhet.

LB: Tillhör man en majoritetskultur, har man privilegiet att få bli den man vill lite mer. Är man av afrosvenskt ursprung i dag, så finns det bara några stereotyper att se upp till. Det är Beyoncé, Tyra Banks och kanske Halle Berry. Är du inte kurvig och har snyggt långt weave, så finns det inte så många förebilder att tillgå.

CT: Och de du räknade upp finns ju inom en viss sfär i samhället – artister.

LB: Precis, vem har du politiskt? Obamas fru?

Nu pratar ni verkligen hudfärgsrasism. Annars har väl mycket av debatten om rasism handlat om främligsfientlighet som utgår från kultur?

CT: Det är ju ett sätt att lägga problemet hos individerna själva. ”Hade de bara kunnat lära sig språket, då hade de haft jobb”, och så vidare.

LB: Är det inte också mer bekvämt för människor att ta kulturdebatten och sätta etiketten ”främlingsfientlighet” på rasismen i stället för att erkänna att utseende spelar roll för hur man blir bemött?

CT: Det är intressant att titta på hur mycket som har med kultur att göra, och hur mycket som har med kropp att göra. Exempelvis har folk svårare att få jobb ju mörkare hudfärg de har. Det har man förklarat med att de invandrargrupperna kom till Sverige senare. Men det har gjorts studier som visar på att även när det inte är så, så är hudfärgen i sig avgörande: de mörkare har det sämst.

MC: Men klass kan göra att du kan komma upp i hierarkin även om du är mörk. Det är klart att man kan prata om enbart hudfärg, men samtidigt är det mer komplext än så. Jag tänker att det är många som kanske inte alls tycker det är jobbigt att få frågan om var de kommer ifrån, till exempel. Det har med status att göra.

CT: Mm, men om man tänker i termer av exklusion och inklusion. Frågan ”var kommer du ifrån?” är ofta vänlig och artig, men det kan ge känslor av att man är speciell.

LB: Intressant är ju också att det är så sjukt provocerande för människor att inte få veta var man kommer ifrån, och varför man är här.

CT: Ja, är man legitim eller inte? Eller har man fuskat sig hit? Man kan få den känslan.

Hur jobbar man mot vardagsrasism?

MC: Just nu håller jag på att bli gråhårig, höll jag på att säga. Jag jobbar ju inom näringslivet. När jag jobbar med jämställdhetsfrågor så undviker jag ju diskussioner om hur könens olikheter kan berika, för jag tycker inte att den är intressant om man ska prata om kvinnans lika rättigheter. Men när man ska prata om antirasistiskt arbete så dyker det hela tiden upp: det ska bli någon sorts fruktsallad.

CT: Tänk om asiaten inte är bra på matte. Är det då en värdelös asiat?

LB: Eller om afrikanen inte vill dansa.

MC: När man pratar om kön så kan man vara så tydlig med att det synsättet inte är relevant. Men när det gäller etnicitet – då glömmer vi liksom de verktygen.

Pratar man verkligen om biologiska olikheter?

CT: Nej, men det existerar föreställningar om det. Inom företagsvärlden är det fortfarande accepterat att prata om att man vill ha in kvinnor i styrelser för att de ska berika. Då spelar det inte så stor roll om skillnaderna är biologiska eller kulturella. Det är samma sak här. Man säger att ”vi måste ha med en annan kultur”.

MC: Samtidigt vill man inte gå in på ett djupare plan, för då måste man ju se sin egen kultur, den egna normen.

LB: Men det går inte att jobba antirasistiskt utan att diskutera vitt privilegium.

CT: Jag vill bedriva forskning som fokuserar på normen. Vithetsforskning, kallar jag det. Men om jag ska få pengar i forskningsråden, då måste jag forska på en grupp det är synd om och så måste jag komma fram till att det faktiskt är synd om dem. Andra generationens invandrare i Rosengård skulle gå bra, men inte personer i överklassen med afrikanskt ursprung. De är ju inte en del av ”invandrarproblemet”.

LB: Men kan du inte argumentera som så att genusstudierna inte skulle vara någonstans i dag om vi inte forskade på manlighet?

CT: Det är precis så det är. Men där är vi inte i dag.

LB: Vi måste komma dit! Om nu universitetet vill skapa en positiv ”Lund university experience” för alla, då är det ju det som de ska göra – bedriv vithetsstudier!

Förstår folk vad man menar med rasistiska strukturer? Efter slavauktionen gick bland andra du, Lilian, ut och sa att det finns rasistiska strukturer i studentvärlden.

LB: Ja, det var verkligen mindblowing för folk. Det är så sjukt!

Men vad menar man när man säger det?

CT: Kanske blir vi ett rött skynke för de som tycker att vi pratar akademiska. Men det är ju ett sätt att säga väldigt mycket i två ord. Det är inte alltid man har möjlighet att gå in i detalj och säga: det här är vår historia, det började med koloniseringen på 1700-talet. Rasistiska strukturer är något som kommer genom vår historia, byggs in i språket, i hur vi bygger våra bostadsområden, vilka som sitter på vilket jobb, vem som sitter på maktpositionerna och vem som kör taxi och så vidare.

MC: Men en annan sak. Man säger sällan att en handling är rasistisk. Om det inte är direkt våld, såklart. Jag pratar om det subtila, att man utestänger, eller vänder sig bort eller flinar och garvar åt folk. Hade det varit sexistiska gliringar eller blickar, hade man valt att kalla det sexistiskt. Och om vi inte kan synliggöra att även blickar och subtila handlingar är en del av den rasistiska strukturen, då kan vi liksom inte använda hälften av bevismaterialet, så att säga.

CT: Det är ju ganska många som har berättat i studier om vardagsrasism om just blickar och leenden. Men reaktionen på det är ofta: jamen är du inte lite känslig? Kan du inte bjuda lite på dig själv?

LB: Ja, visst är det så.

CT: Det var det Patrik Lundberg var inne på i sin krönika. Den blev faktiskt uppmärksammad, och det är faktiskt första gången som den typen av företeelse lyfts fram.

Samtidigt uppmärksammades den mest för att Fazer plockade bort nidbilden från kinapuffpåsen, inte för att den handlade om vardagsrasism.

LB: Det är inte så konstigt. Det är så obekvämt. Det handlar om människors gemensamma uppfattning, som de vill ha kvar. En rasistisk struktur gör att vissa människor faktiskt tjänar på det.

Tjänar på att skratta åt asiater?

LB: Den gör att vissa blir priviligerade. Att vi i väst kan sitta här och käka våra rostade bagels på Espresso house medan en stor del av världen svälter, det är för att vi har en kolonialistisk och imperialistisk historia. Det faktum att han upplever att folk bara skrattar åt honom för att han ser ut på ett visst sätt, i det stora hela tjänar de här personerna på att de har det här i ryggen. Och när några studenter tyckte det var kul att porträttera en slavauktion, var det för att de har en kolonialistisk historia. De har privilegiet att kunna skratta åt det. Men större delen av världen kan inte skratta åt det. Och vi som ser ut som dem kan inte heller skratta åt det.

CT: Sedan finns det en spännande twist med det här. Vi har ju alltid skrattat åt svarta som ser roliga ut och har bastkjol, och judar som har stora näsor och är snåla. Men det är inte riktigt okej idag. Man får inte skratta åt dem som det är för synd om. Men man får ju gärna skratta åt chefen. Och om chefen är tjock, då kan man passa på att skratta åt tjocka fastän det egentligen är synd om dem. Och Asien håller ju på att ta över världen. Man tror att man sparkar uppåt. Det är bara det att den adopterade killen i Sverige inte är någon chef. Det blir en krock mellan hans upplevda underordning, att han är barn och tillhör en minoritet, i förhållande till den vi tror att vi skrattar åt – det japanska herraväldet som tar över världen.

MC: Maktanalysen är asviktig.

CT: Det var det som var intressant när Sydsvenskans Ola Wong gick ut på stan i Hongkong och frågade folk som bor där om de tyckte att bilden på kinapuffarna var rolig. Och de tyckte väl att ja, den var väl rolig, det är väl inget med det. Och sammanfattningen var –

LB: Att nähä, de tyckte inte att det var så farligt, då är det inte det.

CT: Och det är väl klart att de inte tycker att det är så farligt. De lever ju i ett samhälle där asiater tillhör majoriteten.

Det ni säger nu är att rasism alltid handlar om makt. Kan man exempelvis vara rasistisk mot svenskar i Sverige?

LB: Det där är en väldebatterad fråga i antirasistiska kretsar.

CT: Jag får den alltid när jag undervisar. Studenter säger ”ja, men jag blir utsatt för rasism. De där invandrargängen kallar mig svennehora.” Men det är en fråga om vem som är norm och priviligerad. Om man har en liten grupp svenskar som flyttar till Kina, då kommer folk att peka och skratta. Så är det ju. Men sen är det också så att västvärlden har en sådan ställning där att folk ser upp till västerlänningar och vill se västerländska ut. Jag tror man ska vara försiktig med begreppet rasism, och hålla det till hela den världsordning som byggdes upp i och med kolonialismen. Det var där det började med att vissa är överlägsna och andra underlägsna, och vilka egenskaper de olika grupperna har. Andra etniska konflikter måste inte nödvändigtvis heta rasism.

Nu drar Lundagård igång vår nya vinjett, Soffan. Här bjuder vi in olika personer att tänka tillsammans kring aktuella ämnen. Vem vill du se i Lundagårds soffa? Mejla förslag till lundagard@lundagard.se!