När de stora lärosätena till sist började dansa, ville plötsligt alla syssla med gratis onlineutbildning. Men vad händer med universiteten när deras produkt blir helt gratis? Är youtubifieringen av akademisk kunskap en välkommen revolution eller är det universitetets svar på musikindustrins fildelning?
Året är 1985 och mjukvaruföretaget Apples VD är inbjuden av Lunds universitet för att tala om datorer och dess framtida effekt på utbildning. Han drar paralleller till andra mediala kanaler, och hur tekniken kommer först och förändringen lite senare. Om hur när teven kom och det enda som sändes under dess första 30 år egentligen inte var mer än filmad radio. Och hur det första vi gjorde när skivor avläsbara av laser dök upp, var att fylla dem med film.
– Just detta året kommer vi kanske kolla tillbaka på och tänka “1985 var etthändelselöst år”, men det finns så mycket momentum bakom detta så det kommer att ske. Och det kommer att genomsyra och för alltid förändra hur vi handskas med utbildning, säger en hårfager och välrakad Steve Jobs på ett klipp inspelat på Svaneholm slott, några kilometer norr om Skurup.
Klippet finns att kolla på via Lunds universitets Itunes U-kanal, och är kittlande på samma sätt som det är att kolla på Leonardo da Vincis gamla helikopterskisser.
På sätt och vis kan man tala om att en revolutionerande utveckling redan har skett. Nätbaserade distansstudier står idag för drygt tio procent av Sveriges högskoleutbildning. Vissa mindre högskolor, som Dalarna och Gotland, har hittat en nisch här och överlever i mångt och mycket på anslagen de får in genom mindre specialkurser på distans.
En sommar för tre år sedan skrev jag in på mig på en distanskurs vid Linnéuniversitetet. För bildnings skull, som det heter. Koranen – En islamologisk introduktion, 7,5 hp. Det kändes som att jag pluggade i framtiden, med videoföreläsningar över nätet och uppgifter som innebar att skriva wikipediaartiklar. Problemet var att jag tröttnade ändå. Hemma i soffan med laptopen hann jag aldrig kolla igenom en hel föreläsning innan något annat lockade mig att trycka paus, och kanske gå en resultatlös runda till kylen och tillbaka.
Föreläsningarna, med en illa upplyst professor filmad med sin webcam, var rent av sövande. Och de obligatoriska momenten där man skulle ha konstiga program installerade och förväntades sitta med kameran påslagen i min privata sfär och delta i något slags seminarie, var så avskräckande att jag undvek dem helt och hållet. Inga högskolepoäng var värda att ta på sig ordentliga kläder för.
Jag tog inga poäng. Kollade inte klart på en enda video.
Kursen, webbkameror till trots, var i sin struktur ändå väldigt lik vilken annan universitetskurs som helst. Med behörighetskrav, antagningsprocess, fasta föreläsningstider och en utvärderande professor på andra sidan IP-adressen.
– Den här frågan är svår. Bli inte nedslagen om du inte kan svaret. Det är ett exempel på vad du kommer att kunna när du läst den här kursen. Ge det ett försök, säger Sebastian Thruns tyskbrutna röst i slutet av det inbäddade youtubeklipp på en minut och 48 sekunder som är en del i kursen “Introduction to Statistics” på hemsidan Udacity.
Det man har fått se i klippet är Sebastian Thruns Kaliforniensolbrända hand som på en A4-stor yta har målat upp ett räkneexempel på hur många kompisar du kan tänkas ha om du är medelpopulär. Det sista han ritar är en liten fyrkant som, när klippet avslutats blir en ruta där jag förväntas skriva in svaret på frågan.
Jag, som inte har suttit och gjort diagram och uträkningar sedan de var nära att släcka all livslust under gymnasiet, blir uppspelt och vräker ner saker från skrivbordet så att jag kan få plats att tänka ordentligt.
Det gör inget om man svarar fel. Man är tillåten att försöka om och om igen tills man har förtjänat sin gröna bock i kanten. Men jag vill gärna få rätt på första försöket, och skriver in svaret 50 efter att ha dubbelkollat uträkningen två gånger, och trycker på Submit.
“That’s right!”, blinkar ett grönt fält och sedan börjar nästa tvåminutersklipp. Denna spelifiering av pedagogiken är återkommande och beroendeframhallande, och har av Time magazine kallats för ”gold-star methadone”.
2011 är Stanfordprofessorn och Googlekonsulten Sebastian Thrun tillbaka på prestigeuniversitetet. På Google har han och kollegorna på GoogleX, utvecklingsavdelningen, lyckats få en bil att utan mänsklig inblandning ta sig fram i tung trafik av sig själv. Men nu, efter att hört Salman Khan från Khan Academy tala på Ted talks, är han övertygad om att det är inom högre utbildning som nästa tekniska revolution kommer att ske.
Läs mer: ”Khan Academy – Youtubeskolan”
Sebastian Thrun och hans kollegor bestämmer sig för att lägga ut kursen i Artificial Intelligence på nätet. Men i stället för att bygga utbildningen kring föreläsningar gör de på samma sätt som Khan och bygger den kring övningar och kortare klipp. Men mer banbrytande – de lägger ut allt material på nätet så att vem som helst kan delta.
Kursen, en av universitetets mest krävande, har 200 vanliga studenter och förväntas locka några tusen onlinestudenter. Men när kursen sätter igång så är de hela 160 000 studenter som skrivit in sig. Än mer anmärkningsvärt är resultatet. De vanliga studenter som utnyttjade att de kunde stanna kvar på sina korridorsrum istället för att masa sig till föreläsningarna fick i genomsnitt ett betygsteg högre i slutbetyg än de som gick på föreläsningarna. Men, ingen av Stanfordstudenterna var bland de 400 som fick allra bäst resultat.
Denna händelse räknas ibland som genombrottet för Massive Open Online Courses, eller MOOCs som blir dess olyckliga förkortning, och har fått universitetsledningar världen över – även Lunds – att pumpa in pengar i projekt som de egentligen inte har någon aning om vad de kommer leda till.
Under 2012 började så gott som alla universitet med internationella ambitioner att fundera på hur de ska skicka ut sina kurser till cybervärlden helt utan kostnad, och de som kommit allra längst är de amerikanske prestigeuniversiteten. Kort efter att Sebastian Thrun och kollegorna David Stavens och Mike Sokolsky brutit sig loss från Stanford för att skapa Udacity gör några andra av deras kollegor samma sak och skapar Coursera. Coursera bygger, till skillnad från Udacity, på att kurserna fortfarande är kopplade till “riktiga” kurser från ett av de 33 universiteten som har ett samarbete med sajten. Ytterligare ett snäpp mot traditionell utbildning är MITs och Harvards samarbete edX som till och med låter deras sigill stå med på det pdf-diplom som man förtjänar genom att fullfölja en av deras kurser.
Det är på många sätt enkelt att förstå varför de största universiteten har så bråttom att kasta ut sitt material till allas glädje. Regeringar världen över drar i handbromsen för sina satsningar på den högre utbildningen. Studieavgifterna kryper upp här och var i både Europa och USA, samtidigt som ekonomin ger allt färre möjlighet att ta de lån de behöver för att kunna studera. Kombinationen av stor efterfrågan, begränsat utbud och skyhöga priser gör onlineutbildning till en väldigt lockande affärsmodell för investerare (Udacity räknar med att det kostar dem två dollar per student att producera sitt material). Och en överhängande risk för nervösa universitet att hamna längst bak i leden i en potentiell guldrush.
Läs mer: ”Hur ska vinstdrivande företagen tjäna pengar på detta?
I slutet av 2012 skickar Lunds universitet ut ett pressmeddelande om att de också ska undersöka möjligheterna att ge sig in i leken med gratis onlineutbildning. Den som har fått i uppdrag att hålla i utredningen är Ebba Ossiannilsson på utvärderingsenheten.
– Vi har kommit fram till att vi måste göra något, och det ganska snabbt eftersom vi ligger väldigt långt efter, säger Ebba Ossiannilsson som tidigare bland annat jobbat med utvärderingar av distansutbildningar.
Ska man endast sätta en person på ett sådant projekt är det svårt att tänka sig någon mer lämplig. Hon verkar nämligen helt frälst när hon får prata om MOOCs och använder ord som “revolution”.
– Det hela ställer saker på sin spets. Frågan om gratis onlineutbildning tvingar oss att fundera kring pedagogik, logistik och etik. Det är en katalysator i hela utbildningssystemet, säger Ebba Ossiannilsson.
Hur Lunds universitet kommer att ta sig an denna globala utveckling är dock svårt att sia om. Ramarna för Ebba Ossiannilssons utvärdering är än så länge väldigt vaga, och hon jobbar varken efter någon tidsplan eller budget.
Efter två veckor har jag trappat ner på takten på de kurserna som jag anmälde mig till. Även om jag fortfarande hela tiden tänker att jag ska göra klar Sebastian Thruns statistikkurs, så är det inte så att timmarna med klippen susar förbi som de gjorde i början. Det blir i stället ett litet klipp då och då innan något annat på internet blir mer lockande att titta på. Biologikursen på Coursera tröttade ut mig helt efter att för stor del i början gick åt till att bevisa att evolutionen faktiskt var sann.
På så vis är jag en ganska normal onlinestudent. Enligt uppgift så är det första klippet på onlinekurser i regel tio gånger mer sedd än det sista.
Vill man ta detta som exempel på att konceptet inte funkar har man dock inte förstått grejen med MOOCs. Enkelheten i att röra sig fritt in och ut efter intresse är själva essensen av dessa kurser, och den tillhörande synen på kunskap.
Klippen och övningarna är i regel roliga och engagerande (det kan inte minst statistikprofessorn på Ekonomicentrum intyga som jag fick sitta och klicka på youtubeklipp med en halv söndag). De måste vara det om de ska lyckas konkurera med flikarna med Facebook, pingvinbloopersklipp och mailen – och det har de också förstått. I och med att det är digitalt har utformarna av dessa kurser också alla verktyg de behöver. De kan se vilka klipp som personer inte förstår och vilka frågor som är de svåraste. Statistik som kan användas till att på ett betydligt mer träffsäker sätt än kursutvärdering se var intresse och engagemang dör ut och vilka delar som var för kluddiga och otydliga.
En tanke som slår mig är att de klipp som jag sitter och kollar på för att lära mig statistik är väldigt lika de youtubeklipp jag kollade på för ett par år sedan för att lära mig att använda en alldeles för avancerad kamera. Har universiteten börjat lära sig av internetkulturen?
Läs mer: ”Det kollektiva vetandet”
Olof Sundin är professor i bibliotek- och informationsvetenskap. Han har bland annat forskat på hur fakta blir till på Wikipedia, och vad det betyder när kunskapen blir digital. Enligt honom är det dock inte helt enkelt vad som är hönan eller ägget på utvecklingen i klassrummen.
– Jag tycker inte att man ska fastna för mycket i den här teknikdeterminismen. Det sker en liknande utveckling både på campus och på nätet. Den traditionella utbildningen har varit ganska samma under en lång tid, men förändrats under det senaste åren där man byggt in mer och mer diskussion, säger han och menar att det också kan vara ett sätt för universitetet att institutionalisera och dra nytta av den kunskapen som än så länge mest varit förbehållen nätet.
Om man vill är det lätt att argumentera för att universiteten har haft en väldigt konservativ hållning gentemot it-teknisk utveckling inom sin pedagogik. Snart 20 år efter internets inträde i hemmet hålls fortfarande storföreläsningar och på biblioteken sitter studenter och proppar huvuden fulla med utantillkunskap inför salstentor som skrivs för hand.
Samtidigt är det knappast hela sanningen. Nog har vi gått mot en utveckling där lärarens auktoritet kan utmanas och kunskapen inte enbart kommer i ett flöde från den svarta tavlan utan lika gärna kan skapas på ett mer dynamiskt sätt i grupparbeten och seminarier.
Universiteten, och särskilt de största, har alltid varit segförändrade – på gott och ont. Men lika lätt som det är att klaga på den tid det tar för universitet att anpassa sig till, och hävda att tekniken nu tränger in och utmanar vad ett universitet egentligen ska göra, lika lätt kan det ses som att utbildning generellt har utvecklats tillräckligt för att vara mogen nog för nästa steg.
– Man kan ana en viss naivitet när man talar om MOOCs. Det finns en tanke om att kunskap flyter omkring någonstans på digitala ledningar, och bara man öppnar upp så lär sig alla massor. Men i den tyngre formella utbildningen finns det ändå så mycket mer än så. Det sociala nätverket och en fin stämpel i diplomet är rent krasst det man kanske betalar mest för när man väljer att investera i en utbildning, och är något som är mycket svårare att komma runt, säger Olof Sundin.
Läs mer: ”Varför MOOCs är problematiskt – hur hur det kan åtgärdas”
Som med all teknisk utveckling tas de stora stegen först och sedan löses de mindre problemen längs vägen. Idén om mobiltelefonen kastades inte i soptunnan för att de första modellerna bara hade tio minuters batteritid och krävde en mindre barnvagn för att släpa runt på. Nu i början av 2013, året efter det som The New York Times lyriskt utropade till “The year of the MOOCs”, kan vi istället läsa kritiska artiklar om alla de brister som onlineutbildning för med sig.
Farhågorna om likriktning av kunskap, det växande gapet mellan stora och mindre lärosäten och devalveringen på vikten av kunskap är helt reella problem, men diskussionen om dem kan bidra till att föra utvecklingen åt rätt håll. För att stega tillbaka är det knappast troligt att vi kommer göra.
Överkurs: Är MOOCs ett svar för demokrati, nedbrutna hierakier ochglobaliserad kunskap?
text: Max Jedeur-Palmgren
