Hur kan det se ut när man på tidningen jobbar med en ”snackis”? Alltså när vi har en nyhet som kan få läsarna att både älska och rasa i mängder i översvämmade kommentarsfält, samtidigt som nyheten i fråga snappas upp av andra etablerade medier. Här kommer bakgrund och tankar om förra veckans blackface-nyhet.
Under fredagsmorgonen släppte vi nyheten om att några studenter helgen innan hade gått omkring på stan i blackface-sminkning. Att studenter sminkar sig svarta var inte minst en central del i slavauktionen 2011, den enskilt största skandalen i Lunds studentliv på senare år.
Många andra medier var snabba på att snappa upp nyheten och exempelvis Sydsvenskan hårdvinklade direkt på att Lunds studentliv hade drabbats av en ny rasistskandal. Från vår sida valde vi dock medvetet en mildare ton. Dessutom valde vi, till skillnad från bland annat SR, Sydsvenskan och Metro, att inte publicera bilden. Jag ska återkomma till varför.
Men hur kom då denna nyhet till? Det var i början av veckan som bilden på två svartmålade studenter, i blackface-sminkning, postades på vår Facebooksida. Den cirkulerade tydligen runt på Twitter och Facebook och följdes av mängder av upprörda kommentarer över att studentlivet i Lund enligt bevis fortfarande hade tydliga rasistiska inslag.
Bilden var intressant och medan ännu fler personer började höra av sig om den började vi jobba på en nyhet. Även P3 Nyheter fick nys om grejen och ville veta vad vi visste. Tyvärr visste vi ingenting, mer än dess existens och bakgrund. Våra försök att kunna knyta personerna på bilden till någon specifik kår, nation eller förening eller ens sammanhang var fruktlösa.
Men i onsdags kväll, precis innan jag skulle gå hem, ringde telefonen. P3 Nyheter hade fått ett tips och var redo att publicera, men ville inte lämna oss med byxorna nere. Mot att vi lovade att credda P3 fick vi den förlösande pusselbiten: Föreningens namn.
P3:s nyhet kunde vara ute när som helst och på några minuter letade jag rätt på föreningens ordförande och högg en snabbt intervju. Ingen skugga ska falla över ordförandens bemötande. Från andra fall i studentlivet är det känt att dåligt medietränade representanter ofta kan spela ovetandes eller lägga locket på, något som i elva fall av tio bara förvärrar hela situationen. Även om det här telefonsamtalet inte på något sätt var bekvämt fick vi ändå fram relevant information: Information som blev avgörande för hur vi satte vår vinkling.
I telefonsamtalet med ordföranden rådde det ingen tvekan om att det var just deras studenter som hade gått omkring på stan i blackface-sminkning. Det förbluffande i det hela var att varken de inblandade eller föreningens styrelse (som också var med på festen) alls reagerade över sminkningen. Inte ens i intervjun verkade ordföranden vara helt medveten om den rasistiska problematiken. Att sminka sig svart var för dem bara en förlängning av utklädnaden, i det här fallet i form av jamaicanskt reggaetema.
Att studenter gick svartmålade på Lunds gator var inte en aktion med ett syfte att rasistiskt göra narr av andra folkgrupper. Det var snarare en handling där masterstudenter, vuxna människor med flera års akademisk erfarenhet i bagaget, inte insåg att detta handlande så lätt kunde tolkas som en rasistisk provokation.
Att de inte förstår detta gör dem inte på något sätt unika. Hela helgen har jag tagit intryck från studenter från olika håll som inte verkar förstå grejen. En del uppfattar det som att Lundagård springer i en PK-linje, där vi hållit upp fingret i luften, känt en snålvind och blåst upp en orkan (för det är så en del tror att vi arbetar). Andra förstår inte hur någon på allvar kan bli kränkt. Kanske refererar de till att deras kompis som tillhör en minoritet inte skulle ta illa upp – eller att man helt enkelt bör ha common sense och lite humor för fan. I övertygelsen om att man faktiskt inte medvetet vill göra någon illa glömmer många samtidigt att det inte är en själv som har rätt att avgöra vad andra människor uppfattar som kränkande. Och det var många som tog illa upp.
Det här är inte en ny slavauktion. 2011 års händelser hade flera ytterligare nivåer av rasistisk uppskruvning som gjorde den allvarligare. Men att studenter, de som ska sticka ut som samhällets snillen, uppenbart fortfarande inte förstår innebörden av att måla ansiktet svart av skokräm är både anmärkningsvärt och pinsamt.
På redaktionen rådde det delade meningar om huruvida bilden av de två studenterna skulle publiceras. Bland oss redaktörer rådde inte samstämmighet, men i slutändan ligger det på den ansvarige utgivaren att avgöra. Jag röstade bestämt nej.
Bland media generellt finns – oavsett hur mycket kritiker snackar om för frikostig pixling – en tendens att för lätt bildpublicera. Publiken vill ha det snaskiga, oavsett om det är relevant eller inte. Det är just därför Flashback och direkta rasistsajter som Avpixlat röjer framgångar.
Fråga dig då: Var ligger det relevanta i att publicera bilden?
- Är bilden avgörande för att bevisa att händelsen har inträffat? Nej, föreningen har öppet bekräftat att blackface-sminkningen har skett.
- Är bildpubliceringen viktigt för att förstå det som har hänt? Nej, det förstår man genom texten.
- Är personerna i fråga av allmänintresse? Nej, vad vi vet är det här två privatpersoner som har gjort något korkat som kan tas för en rasistisk provokation, men av misstag. Hade de suttit på betydande ansvarsposter, dvs varit ordföranden, kuratorer, presidialer (eller redaktörer, för den sakens skull) hade dock diskussionen varit annorlunda.
Ta då i beaktande att Lunds studentvärld är liten, att personerna i fråga säkert bor i området och att det är nog så illa att ens handlande hamnar mitt i fokus i en rasistdebatt. Det var inte alls ett svårt val att inte bildpublicera.
Att SR, Sydsvenskan och Metro publicerade bilden får således stå för dem. I vårt sammanhang hade det i hänsyn till personerna i fråga varit dumt och onödigt. Jag har inget intresse av att peka ut två enskilda studenter som rasister. Av vad vi vet är rasism inget de själva förespråkar heller, även om handlingen för flera tolkas som det.
Med tanke på den uppenbara okunskapen om svartmålningens rasistiska betydelse valde vi även att belysa just okunskapen snarare än rasismen i såväl huvudartikeln som Simone Kamms uppföljning med rektor Per Eriksson. Kanske är det också det som har gjort att kommentarsfältet på lundagard.se för en gångs skull under en snackis inte handlar om att Lundagård som tidning är moralens trista väktare, utan snarare om den uppenbara problematiken med att studenter inte ser vad blackface-målning innebär.
Det är många på hemsidan som ignorant tycker att frågan är en struntsak, medan i princip lika många säger emot. Frågan debatteras även utanför. Det är samtidigt oroväckande att flera studentlivsprofiler från såväl kårer som nöjeslivet – förebilder för många – tillhör den första kategorin.
Det kan tyckas väldigt enkelt att inse att den här typen av ansiktsmålning är sammanknutet med rasism, inte minst när det tydligt påminns i otaliga debatter som rört allt från en tårtätande kulturminister till en nerklippt Kalle Anka på julafton. Trots det kommer bevis på att studenterna inte fattar.
Att måla sig svart verkar uppfattas som ett kul attribut i de sammanhang som den svarta hudfärgen ses som något spexigt annorlunda, jämförbart med att ta på sig en cowboydräkt eller sombrero. Men om du som person känner dig tvungen att sminka dig svart, prova då att gå fram svartmålad till en svart person och fråga vad den personen tycker om saken. Hade du ens försökt?
PS. För en del bör det verkligen inte vara svårförstått. Ändå finns det alltså höga representanter inom detta studentliv som till och med undrar om det nu även är förbjudet att måla ansiktet grönt. Tron på mänskligheten, alltså.
/ KC
