Det är vanligt att folk efterlyser fler lektioner för universitetets humanister och samhällsvetare. Lundagårds studentkrönikör Marcus Bornlid Lesseur tror däremot att anslagen bör sänkas.
Det satsas för lite på humaniora och samhällsvetenskap inom universitetsvärlden.
Detta är en åsikt som förenar många människor. Framför allt människor som studerar humaniora eller samhällsvetenskap.
Jag tillhör nämnda grupp. Lundagårds studentpolitiska krönikör Sara Thiringer likaså. I går lät hon läsekretsen förstå att dessa fält måste tilldelas större resurser, för att kvaliteten på våra utbildningar inte ska bli lidande. Och detsamma gjorde Gustaf Reinfeldt, även han humanist och samhällsvetare, i förra veckans studentpolitiska krönika, i vilken han även slog fast att antalet lärarledda timmar måste bli fler och att undervisningsgrupperna bli mindre.
Sagda utbildningspolitiska tyckare skriver i en stolt tradition. En tradition som vi kanske kan kalla ”humaniora-är-faktiskt-skitviktigt”-traditionen, och som har präglat den här tidningen djupt.
Enligt mina beräkningar har Lundagård publicerat 1544 texter på det temat bara sedan jag började skriva för tidningen för snart tre år sedan. Det vill säga hälften så många som vi förra hösten dunkade ut om Malmö nations ålskötsel.
Och visst är vi humanister och samhällsvetare oundgängliga i ett någorlunda civiliserat samhälle.
Föreställ er hur tråkigt vi hade haft det om vi alla vore civilingenjörer eller ekonomer. Förstår ni hur gräsliga middagsbjudningarna hade varit i ett sådant samhälle? Blodiga krig skulle uppstå som en följd av ren kollektiv leda.
Men frågan bör ändå ställas om mer resurser och lektionstid är vad vi litteratur-, stats-, och konstvetare egentligen behöver. Om våra fält ska uppgraderas behöver vi snarare röra oss i motsatt riktning.
Jag menar, vad skulle hända med vår klia-oss-i-skägget-tid om vi tvangs gå i skolan varje dag? Om vi inte hade tid att avsätta för allvarlig begrundan av de allvarliga tingen i tillvaron? Om vi inte hade tid att sitta uppe sent på nätterna och känna starka känslor inför Dante eller Max Weber?
Detta är själva essensen av att läsa humaniora eller samhällsvetenskap. Att vara ledig och ”tänka sitt”. Att sitta på kaféer och dricka blaskigt kaffe med sina stressridna kursare medan man skjuter upp sina hemtentor, eller att ta långa ensamma promenader och våndas för sin framtid i prekariatet.
Jag vet vad jag talar om. Sedan två månader tillbaka har jag lektioner från nio till fyra varje dag. Det är bedrövligt. Vem hinner tänka stora tankar, eller hemfalla åt svärmeri, när man måste ”göra” saker dagarna i ända.
Dessutom skulle ett tajt skolschema inge oss orealistiska förväntningar på tillvaron. I själva verket borde man dra ned på anslagen till oss humanister och samhällsvetare. Ge oss i stället hälften så många lektioner.
För om någonting är väl det den bästa arbetsmarknadsmässiga förberedelse vi kan få. Den stora massan av oss kommer ju ändå vada i ledighet när vi slängs ut i arbetslösheten efter avklarad examen.
Då gäller det att vara förberedd.
