Trovärdighet är lätt att ta förgivet men svårt att få tillbaka när man väl förlorat det. Lunds universitet borde överväga att nobba vapenaffärerna och i stället fokusera på mer aktivt jämställdhetsarbete, samt på att återta ett visst romantiskt skimmer.
Bilden av universitetet. Kanske handlar det här numret framförallt om det. På sida 20-21 berättar Therese Bohman i Philip Stålhandskes porträtt om hur hon blev besviken över att studietiden inte var som att träda in i ett kapitel av den amerikanska collegeromanen Den hemliga historien där hon skulle få ett underbart sammanhang av människor som fattade saker, var snygga och som man hade kul med. I stället träffade hon killar i overall med ölbälten.
Ett slags liknande besvikelse känner jag när rektor Torbjörn von Schantz på sida 6-7 i Oskar Madunic Olssons och min artikel säger att han inte tycker att det är så problematiskt att Sverige utbildat thailändska studenter som motprestation för att de köpte vapen av oss. Kanske är även jag fast i någon romantisk romanversion av vad ett universitetet står för och inte. Men var det inte vi som skulle vara oberoende, vi som skulle våga ifrågasätta när andra inte vågar eller kan göra det eller i alla fall – visst var det inte meningen att vi skulle syssla med vapenhandel?
Det är som bekant lätt att ta saker för givna. Att man bedöms som trovärdig till exempel. Hur viktigt är egentligen det i en era där ”arbetsmarknadsanpassad” är det finaste ord man kan lägga före ordet utbildning? Tja, kanske viktigare än någonsin. När såväl marknadskrafter som alternativmedia växer sig starkare växer också behovet av den där objektiva och forskningsbaserade rösten som vågar vara lite besvärlig och som i sin allmänna nördighet är den som kollar alla fakta en gång till. Som tur är finns den rösten också representerad i artikeln i form av Sverker Jönsson, lektor vid juridiska fakulteten, som avrådde fakulteten mot att ta emot studenterna. Så än finns det kanske hopp om ett lyckligt slut på just den här universitetsskildringen.
De som drömmer om ett jämställt universitet ser dock ut att behöva vänta i alla fall 15 år innan deras lyckliga slut kommer. Så lång tid beräknas det nämligen som minst ta innan antalet kvinnliga professorer vid Lunds universitet når 40 procent. På sida 12-15 ges därmed också en bild av universitetet, en av de kvinnliga studenterna som längtar in i akademin och de sega stukturer som talar för att deras manliga kursare kommer lyckas bättre. Det är kanske i allmänhet dags att Lunds universitet ser sig själv i spegeln och fråga sig om man verkligen reflekterar det man vill till omvärlden.
