Svenska, unga män har mer makt än andra i Lunds studentliv. Lundagård är inget undantag. Nu är frågan: Hur ändrar vi på det?
En ny termin har dragit igång och det börjar bli hög tid att väcka liv i Lundagårds redaktörsblogg. Syftet med bloggen är att berätta om vad vi gör, hur vi gör det och vad vi tänker kring det – precis som vi vill att andra studentorganisationer gör.
Jag tänker börja med något allvarligt. Och jag skriver om detta i hopp om att fler ska göra detsamma.
I måndags publicerade tidningen City en kartläggning av mångfalden bland studentlivets heltidare. Lundagård gjorde nästan exakt samma sak 2010. Resultatet är också detsamma: Män, unga och personer med svensk bakgrund är överrepresenterade.
”En homogen skara individer”, kallar City oss heltidare. Det kanske är att ta i. Men en sak står klar: det börjar bli dags för självrannsakan i Lunds studentliv.
Jag började på Lundagård hösten 2009. Sedan dess har det suttit tretton personer i tidningens redaktion, den inre kärna som fattar de viktigaste besluten om vad som ska bevakas och hur. Samtliga bär svenskklingande namn och kommer från svenskspråkiga hem. Nio är män, fyra kvinnor.
Bara tre av redaktionens medlemmar är heltidare. Men siffrorna stämmer alltså rättså väl överens med Citys, möjligen bortsett från ålderskategorin. Lundagårds redaktion representerar inte studenterna. Missrepresentationen i kön och bakgrund döljer förmodligen ytterligare obalans i sådant som intressen och referensramar.
Vi måste våga se ett mönster. Det kan vara en slump att det ser ut såhär en gång, på ett ställe, men inte i flera år, och knappast när det är så utbrett i studentlivet. Min organisation diskriminerar kvinnor och utlandsfödda.
Det är det första steget. Det andra är att erkänna att det spelar roll.
Vi har en plikt att se till att våra aktiva har lika chanser. Men det spelar också roll för att vi har makt, och makten fördelas orättvist. Extra illa är det med tanke på att snedrepresentationen upprepar den norm som redan finns: ung man med svensk bakgrund.
Lundagård vill vara, och är ofta, den tidning som sätter nyhetsagendan i studenternas Lund, och rentav studenternas Sverige. En skev rekrytering innebär troligtvis att vi missar vissa viktiga studentfrågor och ägnar andra betydligt mer utrymme än vad som är motiverat.
Kön, ålder och etnicitet är tyvärr ganska starkt relaterat till vad man har för erfarenheter, intressen och bekymmer.
Om ingen i vår redaktion har erfarenheten av att bli ratad i bostadsjakten på grund av sitt utländskt klingande namn eller att inte få karriärvägledning för att man inte kan språket – då minskar chansen för att vi ska ta upp dessa brännande frågor. I nummer efter nummer av Lundagård uttalar sig män oftare än kvinnor, och på bilderna är lundastudenterna (för att stjäla en f.d. redaktörs ord) vita, rika och lika – än mer än i verkligheten.
Kanske är det inte kön eller bakgrund som avgör vem som trivs och tar sig vidare inom Lundagård, det kanske är något annat som bara har ett statistiskt samband med kön och bakgrund. Som rätt humor och rätt referensramar. Som benägenheten att falla in i en journalistjargong som härmar män, handlar om män och hyllar män.
Så länge det inte handlar om talang är det fortfarande orättvist. Och så länge det leder till en likriktning är det fortfarande en faktor som kan fucka upp tidningens bevakning rejält.
Samma sak gäller kårerna, som ska bevaka studenternas intressen. Och nationer och AF-utskott, som ska ge ett brett utbud av kultur och fritidsaktiviteter till studenterna.
Om vi vågar se att det kanske inte är en slump att det ser ut såhär, år efter år. Om vi erkänner att det är ett problem, eftersom vi – kårpresidialer, nationstoppar och Lundagårds redaktion – har makt. Då är det tredje steget att göra något åt saken. Nu.
Frågan jag riktar till Lunds studentorganisationer är: Vad gör vi åt detta? I nästa inlägg ska jag försöka ge några svar för Lundagårds del.
