I förra numret av Lundagård skrev vi om studenter vars ideella engagemang fått dem att snudda väggen. Casper Danielsson ser bioaktuella Yarden och funderar över hur långt vi egentligen är beredda att gå för att slippas ses som misslyckade.
– Ditt liv är ju en framgångssaga! skrålar en vän till mig under en allt mer intensiv förfest.
– Det är det verkligen!
Jag skrattar högt och skämtar om att jag ska måla upp citatet över min säng. Samma säng som jag bara timmar tidigare legat apatisk i under ett knappt dygn. Vännen, vi kan kalla honom Alex, fortsätter:
– Du har ett bra jobb, som snart byts ut mot ett ännu bättre jobb och en tryggad framtid. Du behöver ju inte oroa dig för något.
Han har rätt, men samtidigt så fel. För ett år sedan kunde jag bara önska mig den instagramifierade tillvaron som Alex nu höjer till skyarna. Förra året fick jag en heltidstjänst på Lundagård och den tjänsten har i sin tur nu har lett till ett kommande kvällstidningsjobb – vilket länge var allt jag ville ha. Men nu när jag har fått det, betyder det plötsligt ingenting.
För att nå denna punkt har jag balanserat två parallella jobb mot varandra. Det ena under vardagar, det andra under kvällar och helger. Mitt mål var länge att jobba minst 60 timmar i veckan – allt där under har varit ett misslyckande. En arbetsvecka med 80 arbetade timmar har i allmänhet känts som en succé.
Problemen med överarbete och utbrändhet inom studentlivet lyftes i Tindra Englunds reportage i förra numret av Lundagård. En spexare och en nationsjobbare vittnade då om hur de fullständigt gått upp i sina uppdrag för att sedan tappa fotfästet. Trots att personer i deras omgivning sagt åt dem att de borde trappa ner gjorde de inte det förrän problemen gått för långt. När jag läste reportaget tänkte jag att det lika gärna kunde handlat om mig själv.
Det som driver mig att arbeta mycket har däremot – till skillnad från spexaren och nationsjobbaren – egentligen aldrig varit lust, utan alltid handlat om ångest. Med en livsstil präglad av det har i princip ingenting annat än jobb prioriterats. Förra året tillbringade jag såväl midsommar som julafton och nyårsafton på jobbet. Karriären har blivit den enda vägen till självförverkligande och min företrädares skämtsamma mantra ”Get published or die tryin’” har för mig varit seriöst.
Det är också lätt att romantisera ett liv som kretsar kring arbete, och det är lätt att få just den bilden bekräftad av populärkulturen. Hollywoodproduktioner som advokatserien Suits och även Billions utgör perfekta exempel hur najs allt kan verka vara så länge man bara knegar på. Karaktärerna tycks leva drömliven på sina jobb som är såväl prestigefyllda som utmanande.
Jag verkar inte heller vara den enda studenten som drömmer om den här typen av arbete. I kandidatuppsatsen Framgång, med eller utan karriär? – Unga vuxna om karriär i mediabranschen intervjuades år 2015 personer i åldrarna 20–30 om deras syn på karriär.
– En majoritet av personerna menade att karriären främst handlade om personlig utveckling – att trivas med sitt jobb och brinna för det. Då spelar det ingen roll om man jobbar 12–14 timmar under en dag, menar Sara Askerlund, en av författarna till avhandlingen.
Sedan ett knappt år tillbaka har jag upprepade gånger fått höra hur jag borde gå hem från jobbet och göra mer annat – annars kommer allt gå åt helvete, har de sagt. Men varje gång har jag känt: Varför skulle jag göra det? Jag trivs ju bäst på jobbet. Det känns bara som ett råd som folk ger för att de själva inte ska känna sig lata.
Att jobba innebär ju att utvecklas, och jag är övertygad om att det är antalet arbetade timmar som avgör hur långt jag kan gå. Då tror jag också att man får räkna med bieffekter i form av depression och apati – jag tycker inte att sådana problem är skäl nog att börja prioritera andra saker över arbetet.
Å andra sidan: När jag läser den senaste meningen, ser den ju ut att vara skriven av en person i desperat behov av hjälp. Meningen känns rätt, men ser samtidigt så fel ut. Och onekligen finns det ju ett problem med att känna sig apatisk och deprimerad av det som är tänkt att göra en allra gladast.
En serie som, till skillnad från Suits och Billions, fokuserar mycket även på de destruktiva sidorna av karriärsklättrande är tv-serien Mad Men, vars sista säsong sändes förra året. Serien handlar om en reklambyrå i 60-talets New York, där man får följa den destruktive reklamaren Donald Draper som ser ut att leva den amerikanska drömmen med pengar, frihet, sex och makt.
Samtidigt är det också uppenbart att han är deprimerad och fyller sitt liv med sprit och meningslösa ligg i brist på känsla av mening. ”Vad är lycka? Det är tillfället precis innan du vill ha mer lycka”, det konstaterar Donald Draper i slutet av säsong fem och kommer därmed skrämmande nära min egen definition av lycka.
Lyckan har länge varit moroten som dinglat framför mitt ansikte, men aldrig gått att nå, men som jag aldrig heller riktigt brytt mig om. Senaste gången jag på riktigt kan komma ihåg att jag kände långvarig och bestående lycka var i slutet av högstadiet. Jag kämpade då hårt för att bli antagen till ett fotbollsgymnasium med stadens alla bästa spelare. I månader innan uttagningarna tränade jag flera gånger om dagen för att förbereda mig.
Påpiskad av prestationskrav ledde till slut träningen till att jag nötte ut och bröt ett ben i foten på grund av överbelastning. Men när jag väl fick beskedet om att jag hade blivit antagen, var uppoffringen värd det. I ungefär en dag. Sedan, när jag väl kommit in och nått mitt mål, gav jag snart upp det där med att spela fotboll. Plötsligt kändes det allt annat än meningsfullt.
Att känna mig lycklig har inte sedan tonåren varit prioriterat för mig. Att vara lycklig innebär i min värld att vara nöjd – och att vara nöjd innebär att sluta sträva efter förbättring. Därför tänker jag att det kan vara i det närmaste ödesdigert för ens egen utveckling att vara lycklig. Däremot vill jag ju inte heller vara olycklig. Det jag räds mest av allt är att fastna på ett meningslöst arbete med meningslösa sysslor utan någon möjlighet att kunna avancera.
Precis en sådan mardrömsverklighet beskrivs i Kristian Lundbergs självbiografiska bok Yarden: en berättelse vars filmatisering nyligen gick upp på biograferna. I berättelsen ses den tidigare framgångsrike journalisten och poeten Kristian Lundberg fastna i ekonomiskt klammer och falla tillbaka ner till samhällets lägsta skikt som bemanningsanställd i Malmös hamn. Väl där reduceras han till ett anställningsnummer och fyller sina arbetsdagar med att flytta bilar fram och tillbaka.
Det finns något verkligt skrämmande med att se människor falla – oavsett om de är journalister, reklammän eller studenter. Att inse hur snabbt allt kan gå åt helvete om man inte är på tårna och passar sig. För det mesta ser jag ljust på livet och tycker att det är kul att gå till jobbet. Problemen uppstår de dagarna när jag inte känner så, de dagar när jag faller djupt och faktiskt inte ens kan ta mig ur sängen – hur mycket man än vill jobba och göra det som krävs för att kunna fortsätta klättra.
Jag önskar i bland att jag skulle kunna stänga av den där rösten som finns inom mig och säkert inom många andra studenter. Den som säger att vi alltid är bara några prestationer till från målet. Men faktum är att jag inte tror att jag någonsin skulle våga sluta lyssna på den rösten. För tänk om det skulle göra att jag föll ner till en vardag av sifferexistens på ett av alla dessa meningslösa jobb.
När det kommer till kritan tänker jag att den eventuella sinnesron jag skulle kunna vinna på något sådant inte är värd att ta den risken för. Även om det vore skönt att för en gångs skull kunna ta min vän på orden när han säger att jag är en framtidssaga – och slippa den automatiska tanken på att jag bara behöver jobba några timmar till för att det verkligen ska stämma.
Sugen på att diskutera depression och prestationsångest? Kom på debattfrukost!
Onsdagen 27/4 kl 08-09 bjuder Lundagård på frukost och panelsamtal i café Athen på temat När går stressen för långt? med avstamp i denna text. I panelen sitter bland andra en psykolog från studenthälsan och en stressforskare. Eventet hittar du här: https://www.facebook.com/events/1606078339713707/ .
