Även om det bara är två mil känns den mentala sträckan mellan Lund och Malmö för de flesta som 3998 mil.
Jag minns när jag bodde och pluggade i Malmö och var på fest i Lund. Samtalen inleddes som vanligt med ett ”Vad pluggar du?” men följdes snart av ett ”Va, finns det i Lund?” och ”Jaha…? Pluggar du i Malmö?”. Ofta ackompanjerat av ett illa dolt förakt.
Många lundastudenters självkänsla tycks hänga samman med det faktum att man är en student vid Lunds universitet. Jag menar vem vill ”plugga på en högskola” när man kan ”läsa vid ett universitet”?
I reportaget ”Så tvättades fulstämpeln bort” beskrivs hur Malmö högskola (MAH) nu ska bli universitet. Men frågan är om det kommer att göra någon skillnad?
Själv fick jag en kulturchock när jag flyttade från Malmö till Lund. Det kändes verkligen som att flytta till en helt annan världsdel. Till en plats där de flesta har en liknande bakgrund och samma intressen.
För just breddad rekrytering är något MAH redan i dagsläget är bättre på än LU och i sin krönika förklarar Sara Thiringer varför detta är så viktigt. Då man bland annat riskerar att de grupper som står utanför förminskas inom forskningen.
Jag tror att ett skäl till detta är att steget till att börja plugga i Malmö inte är så stort. Det ses som en sysselsättning bland andra. Medan det här i Lund (inte minst på Jodel) görs ständig skillnad mellan studenter och ”vanliga människor”.
En annan orsak är att LU rankas högt i olika sammanhang vilket gör att söktrycket hit ökar. Därmed ökar även snedrekryteringen då studenter med akademiskt utbildade föräldrar tenderar att ha högre betyg.
Den större snedrekryteringen vid LU beror antagligen också på de högre avgifterna för utländska studenter.
Min förhoppning är att Malmös universitetsstatus ska spräcka lite av den lundensiska självgodheten och minska avståndet mellan städerna, och studenterna i dem. Jag tror att det finns mycket att vinna på det. Kanske kan det öppna upp för en naturligt breddad rekrytering i Lund och ett utvidgat studentliv i Malmö?
